Det är mycket med The Knife som jag verkligen tycker om. Först och främst vissa enskilda ljud som triggar fantasin och får tankarna att ge sig ut på vandringar och resor. Det gäller till exempel den fantastiska inledningen av Silent Shout med en syntfigur som fungerar som ett ekolod, en mätare av de akustiska avstånden, och så kan musiken bege sig ner i havsdjupen, på spaningsuppdrag i det okända.
Eller ta det syntpopiga arrangemanget av Heartbeats där ljuden verkligen framhäver den efterhängsna melodin. Musiken talar direkt, utan omsvep, in i en känslosamhet som är svår att sätta namn på. Det är en sång som absolut inte har åldrats, trots att den så tydligt leker med en 80-talistisk retrokänsla. Poängen med José González avskalade coverversion, som bidrog till att göra låten till en världshit, är just förstärkningen av det längtansfulla. Sången leder bortom sig själv.
De bästa Knifelåtarna har en rituell känsla som är både specifik och svårfångad. Technorytmerna och de förvrängda rösterna berättar om förvandlingar och förskjutningar, tillstånd där befrielser kan äga rum. Det gäller också vissa av spåren på det senaste albumet Shaking the Habitual där det finns en kreativ förvirring, en vilja att upplösa identiteterna och hitta nya föreningar, nya läsningar av ljudens politiska betydelser.
Allt det där är spännande och lovvärt, och The Knife har verkligen skapat sin egen sfär av musikaliskt och aktivistiskt oberoende som efterhand har blivit alltmer inflytelserikt, också på ett internationellt plan. Men det har också tillkommit en sorts distansering och smartness, som om man till varje pris måste markera att man befinner sig i en frontlinje och kanske just därför målar in både musiken och sig själva i ett hörn.
Avantgardismen har blivit något förutsägbart och gestiskt, precis som maskerna som Karin och Olof Dreijer burit för att slippa att uppträda som sig själva. Det inkluderar den märkliga intervju som man kan se och höra på Youtube där syskonen Dreijer sitter i varsin gunga och idkar självkritik mot varumärket The Knife, inklusive maskbärandet, samtidigt som de berättar om tankarna bakom Shaking the Habitual. Vänsterradikalismen och normkritiken, genusteorierna och maktanalyserna, får ett drag av teater. De blir ännu ett skal, en sorts skyddsdräkter.
Visst är det uppfriskande med en popgrupp som väljer ett Foucaultcitat som skivtitel. Shaking the Habitual, hämtat från intervju i tidskriften Semiotexte om Foucaults förhållande till Marx idéer, betyder i svensk översättning ungefär ”Att skaka om invanda föreställningar”. Men frågan är på vilket vis de filosofiska och politiska resonemangen inverkar på helheten. Det intressanta med The Knifes senaste och förmodligen sista album är att det samtidigt tycks handla om tillstånd där tydligheterna i de olika positionerna suddas ut och ersätts av någonting som är på glid, utan identitetsmässiga fästen.
Konstens kraft och betydelse handlar lika mycket om att inte veta som att vara säker på sin sak, och detta gäller i högsta grad Shaking the Habitual. Ett av de finaste textcitateten, som verkligen säger något om vår tid, finns i sången Full of Fire: ”Questions and the answers can take very long, Here’s a story, What’s your opinion”. Att ständigt ha åsikter om saker och ting är vår tids förbannelse. Det finns en motståndspotential i att låta de svåra frågorna ta tid, att våga stanna i det ambivalenta och osäkra. Kanske är det detta musiken försöker formulera? Kanske finns det en helt annan berättelse?
När The Knife nu ger sig ut på vad gruppen kallar sin avskedsturné uppstår en tidsbild som är lika splittrad som motsägelsefull. The Knifes 15-åriga verksamhet sammanfaller med en digital era där nedladdningar och olika tekniska innovationer radikalt förändrat villkoren och förutsättningarna för musikbranschen. Den röda tråden, från gruppens första sovrumsinspelningar i en sommarstuga på Tjörn 1999 till det senaste albumets agitpropsånger, är förhållandet till klubbmusiken. Man kan höra influenser från till exempel Detroit-techno och Noisemusik. Men de olika stilgreppen säger inte så mycket om hur det låter och framförallt inte om hur ljuden konkret fungerar.
Musiken smyger liksom ut bakvägen. Den skapar påhittade, imaginära platser bredvid de verkliga, och så är det definitivt med Silent Shout, det album med The Knife som har berört mig starkast och som fortsätter att ljuda i kroppen. Det finns ett gotiskt mörker som kringgärdar sångerna, exempelvis Marble House. Den beskriver ett mystiskt hus i marmor som både är en reträttplats och ett kråkslott uppe på en höjd, och tankarna flyr dit i skymningen, vandrar mellan våningsplanen, bläddrar i de gamla böckerna i biblioteket, betraktar skogslandskapet från balkongen. Och kanske är det så med denna musik, att den breder ut sig i världen som dröm och fantasi och att det är så den blir politisk? I Forest Families, en parallellsång till Marble House, sjunger Karin Dreijer: ”Too far away from the city, Some kids left on their own, They said we had a communist in the family, I had to wear a mask”.
