Det är förrädiskt lätt att tro att man faktiskt känner en kändis. Människor som skapar utropstecken på löpsedlar, talar ut, poserar på röda mattor vid premiärer och event, gästar morgonsofforna i teve och kanske toppar med en säsong i Stjärnorna på slottet, eller hysteriskt aktuella Sommar, blir till slut så allmänt bekanta att vi självklart hejar på dem på stan.
Magnus Härenstam har inget emot det. Han gillar att vara kändis och tar tålmodigt itu med de kontakter som följer därav. Det må vara en slirig man, som inte ens minns vad han ville, men som absolut måste tala med Magnus på krogen. Eller damerna i matvaruaffären som förtjust kommenterar hans senaste slips i teve. Ungdomar som ropar Jeopardy, eller barn ur någon av generationerna som lärt sig bokstäverna med hjälp av Fem myror är fler än fyra elefanter och reagerar på hans röst.
Magnus Härenstam njuter av att de känner igen honom och bemödar sig om att ge svar vid behov.
Med biografin Morsning & goodbye går han ännu längre. I hederlig Jeopardy-stil är det inte svaret, utan frågan som gäller: Vem är Magnus Härenstam? Det finns så mycket mer av honom än den glade skämtaren och entusiastiske folkbildaren och det vill han visa.
Morsning & goodbye hette även den superfina och personliga showen om åldrandet som han spelade på Lisebergsteatern vårvintern 2012 (GP 27/1 2012), och i Stockholm nu under våren. Biografin tar ett mer omfattande grepp och strävar efter att ge en heltäckande bild, så som den ser ut i Magnus Härenstams eget perspektiv.
Den börjar i Västervik den 19 juni 1941. Då föddes pojken som döptes till Johan Herbert Magnus. Annonsen finns med på bild, inklistrad i den dagbok som fadern förde över sonens förehavanden. Båda föräldrarna var akademiker och arbetade som lärare. Ordentligt och flitigt folk som strävade efter att barnen – det föddes en lillasyster ett par år senare – skulle bli detsamma.
Det fanns inget i uppväxtmiljön som grundlade den kommande komikerkarriären, konstaterar Magnus Härenstam. Partierna om ursprungsfamiljen präglas av en sorg, där saknades inte bara humor, utan även ömhet och närhet, vilket han senare tagit igen med besked. Vad vore livet utan familj, fest och vänner? Bildmaterialet ger tydliga bevis.
Boken har ett ärligt och öppet tilltal. Den berättar utlämnande om det mest privata, som otrohet och impotens. Om sorgen efter den döda hustrun, glädjen över den nya. Inte så att Härenstam hänger ut vare sig föräldrarna eller människor han mött genom livet, han berättar hur det var, utifrån sin upplevelse.
Beskrivningen av kvinnor kan han jobba lite på. ”Söt, snygg, smart och sportig” blir tröttsamma epitet. Det är annars en driven röst som sätter tonen, för det mesta högt över anekdotens krav. Medförfattaren Petter Karlsson har lyssnat av och format texten så den verkligen känns som om Härenstam berättar. Korta, snabba kapitel leds vidare av associationer och tematiska bryggor, kronologin är uppbruten.
Visst, det börjar i barndomen och slutar i den senaste kampen mot cancern, men däremellan rör sig texten i varierade språng. Kalenderbitare får trösta sig med den selektiva härenstamska kronologin, en lista över händelser och verk, i slutet. Men se upp, dateringen är inte helt tillförlitlig.
Det är en försvarlig massa han har hunnit åstadkomma, den flitige Härenstam. Universitetsstudierna var inte så lyckade, mer energi la han på spex och festfixande. En entreprenör av format växte under komikerkavajen. Publikkontakten övade han upp som ung reseledare.
Biografin är tillägnad Brasse. Kollegan och vännen, Lars Brasse Brännström, har stor plats i boken, och i Härenstams liv. Länge var de två ett sammansvetsat begrepp, Magnus & Brasse. Kontakten var sedan mitten av 1980-talet inte densamma, men inför arbetet med biografin möttes de igen. Brasses hastiga död i augusti förra året blev därför ett hårt slag.
Det var Lasse Hallström som förde dem samman och in i den framgångsrika film- och tv-karriären. Fem myror är fler än fyra elefanter, teveserien från 1973-74 plus julkalendern 1977, har förstås satt det största avtrycket. Eva Remaeus lärde bland annat de roliga killarna vikten av att repetera. ”I dag ser jag ’Myrorna’ som det viktigaste jag någonsin har gjort.” skriver Härenstam. Och visst, det är barnteve av högsta kvalitet som har stått sig genom flera generationer unga.
Det finns många fler höjdpunkter som har bidragit till kändisskapet. Filmer som Sällskapsresan, Göta kanal och Tuppen, tio år som teaterdirektör på Maxim i Stockholm, rader av shower och tv-serier och 14 år som programledare för Jeopardy i TV4. Att han föll för åldersstrecket där svider än.
Morsning & goodbye utvecklar sig på 440 sidor till ett försvarligt stycke svensk nöjeshistoria. Och lite norsk – med succén som fabrikör Fredriksson.
Någon djup analytiker anser sig Härenstam inte vara. Han grubblar inte utan lever på, efter mottot ”min bästa stund är nu”. Men visst resonerar han intressant om komik och konsten att få publiken att skratta, till exempel. De mindre lyckade projekten har han ett lakoniskt förhållningssätt till. Såväl i jobbet som privat. Han försöker inte släta över, men koketterar inte heller med missarna. Magnus Härenstam är solidarisk med hela sig själv och därför blir hans biografi äkta och lätt att tycka om.
Ämnet
Självbiografin ger svaret på frågan. Vem är han? Magnus Härenstam är måhända ingen djupare analytiker, i alla fall inte enligt egen utsago, men han bjuder ärligt och underhållande på sig själv långt bortom kändisskapet i Morsning & goodbye. Kollegan och vännen Brasse Brännström har stor plats både i Härenstams liv och i boken.
Skribenten
Lis Hellström Sveningson är mångårig kulturskribent och kritiker på GP Kultur. 2012 recenserade hon Magnus Härenstams show Morsning & goodbye på Lorensbergsteatern, den personliga föreställning som fått ge namn åt självbiografin. Recenserade senast gästspelet The point of no return på Folkteatern.
