I femton år var den hyllade författarrösten Magnus Dahlström tyst. Sedan återkom han 2011 med den mästerliga romanen Spådom och nu – bara ett år senare – ges Sken ut. Det är en utgivning som inte följer några klassiska vägar eller pr-strategier. I stället känns den, utifrån sett, befriande spontan för sin samtid. Sken bär också på flera likheter med Spådom.
Även här är det tre namnlösa personer i varsitt yrke som står i centrum, men om det i den föregående romanen handlade om män i statusyrken är det här kvinnor i rollerna som arkeolog, barnskötare och vårdbiträde. I samtliga fall är det också någonting som skaver: arkeologen hävdar med bestämdhet att den plats som hon och kollegorna valt för utgrävning är felaktig. Den gamla boplatsen måste ha legat närmare skogen. Hon kämpar för att få gehör för sin åsikt. Barnskötaren har blivit lämnad av sin man och blir alltmer slarvig i sitt arbete. Vårdbiträdet upptäcker att något inte står rätt till med en nyanländ boende på vårdhemmet där hon arbetar.
Dahlström har ett utpräglat sätt att förhålla sig till närhet och distans. Här finns anonymiteten: inga av huvudpersonerna benämns vid namn och gestaltas enbart genom korta nedslag. Språket är torrt och hårt hållet, stundtals kliniskt och tjänstemannabetonat. Samtidigt är det i de detaljerade bilderna, de små aningarna som nästan omärkbart skrivs fram och de ingående beskrivningarna av uppgrävd jord eller en såromläggning som romanens fundament skapas. Linsen är alltid inställd på den starkaste skärpan, in i minsta blodiga bandage, vaga doft, ögonkast eller sönderrivna avvikelserapport.
De vaga skiftningarna bygger effektfullt upp stämningen. Varje stycke är en spänd lina av uppbyggd olust som riskerar att brisera, trots avsaknad av yttre dramatik. Så blir också en liten händelse på förskolan, utredd bara på nästkommande sida, ett gastkramande ögonblick som ger mer kalla kårar än många skräck- och thrillerromaner. Dahlström håller i tyglarna och varje tecken känns utmejslat och noggrant placerat. Precis som Spådom skildrade tjänstemän på gränsen till sammanbrott är det även här någonting som hela tiden riskerar att brisera. I Dahlströms tidigare utgivning gjorde det också ofta det. När läsaren väntade sig det värsta skedde det något ännu värre och han var en – åtminstone för sin tid – ovanligt blodig och vidrig författare. Här är det i stället tvärtom. Han leker fram katastroferna för att sedan låta dem ebba ut med endast en aning om vad som hade kunnat hända. Man kommer undan med blotta förskräckelsen.
Det finns få som kan skildra det offentliga samhället och yrkeslivet som Dahlström i Sverige i dag. Men ingen är heller lika bra på att med små medel skildra makt och maktlöshet.
Här finns varken övertydlighet, symbolik eller politiska pamfletter. Ingen riktning eller ansats till att säga någonting om samhället. Här kryper bara hierarkierna, hjälplösheten och utsattheten under huden. En massa mänsklighet som hela tiden riskerar att svälla fram och blöda över bland avvikelserapporter, provtagningar och frågeformulär.
Om Dahlström tidigare rört sig i männens maktspråk och rationella distans blir det här än mer distans när det handlar om klassiska, kvinnliga omsorgsyrken och en arkeologi som bygger på att formulera hypoteser kring hur levda liv i ett helt annat samhälle kan ha tett sig. Det ger en extra spänning mellan det torra yrkesspråket kring liggsår och jordmån och det arbete som faktiskt utförs. Distansen mellan kvinnorna och de strukturer som omgärdar deras yrken är inte mindre, men den blir ännu mer påtaglig när barn skriker och senildementa matas samtidigt. Som i tidigare romaner blir det uppenbart hur lätt det är att tappa kontrollen, nästan omärkligt glider fotfästet och man faller.
Återigen visar Magnus Dahlström att han är en av Författarsveriges mest särpräglade röster och en omistlig sådan. Sken kommer inte att besvara några frågor eller ge några chanser till ihopknutna trådar eller lyckliga slut. Det som lämnar mig är i stället en vag känsla av obehag och en större läsupplevelse än på länge.
