Inga tal! Dans och allmänt glam, ja, kanske till och med allsång, men för Guds skull inga tal!
På sistone har glada festinbjudningar droppat in, och nästan alla undanber sig tal. I vädjande ordalag, eller auktoritärt aggressiva, men budskapet är kristallklart. Brudparet, femtioåringen, jubilarerna vill inte harangeras i ord, de vill inte få sina fadäser framdragna i ljuset eller sina förtjänster exponerade. Varför inte? När blev detta en trend? Och kan man verkligen förbjuda gästerna att klinga i glaset, skrapa med stolen, prassla med papper, svettas, rodna och stamma fram sitt hotfulla "Jag är visserligen ingen talare, men" - vilket skulle bevisas. Nej, det kan man inte. Att hålla tal är ett svenskt nationaldrag, och hör sedan. Inget annat land i världen - utom möjligen Georgien - hyllar middagstalandets konstart i lika hög grad som vi. Engelsmän och andra tycker bara att det är pinsamt. Det har de förstås rätt i. Att hålla tal ska vara lite pinsamt, både för talaren och lyssnaren.
I mitt stilla sinne misstänker jag att de av mina känsliga vänner som undanber sig tal på kalasen är miljöskadade. Det har varit för mycket tjafs om retorik det senaste decenniet - inledning, avhandling, avslutning. Folk vågar inte öppna näbben utan att tänka på vad Cicero skulle ha sagt. Då håller de hellre tyst.
När min morfar var ung fanns det skriftställare och mallar både för brevskrivning och middagstal. Man behövde bara fylla i nya namn på den prickade raden, lära sig alltsammans utantill och tacka för maten med tydlig stämma. Cicero hade inget att tillägga. Det hade förresten ingen när det gällde min morfar. Sådana handböcker existerar ännu, och nestorn bland dess författare är Magdalena Ribbing. Lagom till stora festsäsongen kommer hon nu med en liten bok i ämnet - Hålla tal.
Magdalena Ribbing är glädjande konkret. Två fallgropar som festalare ofta faller i varnar hon särskilt för. Förväxla inte verkligen med faktiskt: "det var faktiskt väldigt gott", ska man aldrig säga. "Litet men gott" bör också undvikas. Om man inte vet hur man ska börja sitt tal kan man alltid knycka av poeterna. Dikten är fri - och ofta kort. Ibland räcker det fint med en dikt.
På större fester är det mycket bra att ha en toastmaster som håller ordning på talarna. Bäst är om toastmastern kan hålla sig nykter, påpekar Magdalena Ribbing helt riktigt. Det är ett baskrav, som man inte kan ställa på alla gäster. Hålla tal innehåller också en hel del nyttiga kunskaper om skålandet. Och det är lika krångligt som det alltid har varit. Ett grundtips för gästerna är att hålla sig till vatten. Och ett råd till alla värdar är att snabbt klinga i glaset, hälsa välkommen och föreslå "fri drickning". Det går nämligen inte att skåla korrekt på svenska. Det har aldrig gått. Kungar, presidenter och ambassadörer har stupat på uppgiften.
Tittar man på strukturen hos Magdalena Ribbing har egentligen inte mycket hänt med etikettsråden sedan morfars 1920-tal. Regler för vett och etikett - och för middagstalen - fick ökad efterfrågan just under tjugotalet, som var en period av social rörlighet och klassresande. Medelklassen svällde i basen; det var en tid för lösmanschetter, färdigknutna slipsar, kräftvisor, Orreforsvaser och - middagstal.
I en av tidens stora romaner, Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, träffar vi just denna min morfars svällande medelklass i form av notarier, journalister, revisorer, bokhandelsmedhjälpare och fabrikörer av bättre plåt och tvål. Det är en turbulent tid, precis som vår. Gamla värden rasar som korthus, världen växer och globaliseringen har startat. Man behöver inte ha egna aktier i Västerviks sågblad eller Solidarfett för att lida med de stackars bokhandelsmedhjälparna och notarierna som spekulerar vettet av sig på börsen. Det räcker med att känna igen vår tid. Efter champagne kommer krasch, då som nu. Snart faller Västerviks sågblad igen, med ett ömkligt vinande ljud. Karl-Ludvig kan inte köpa sin släktgård Notarien Borg kan inte be sina chefer fara och flyga - och Cello får aldrig det lilla kapital som behövs för att på allvar ägna sig åt dikten.
Men middagstalar gör de, i med- och motgång. Kvartetten som sprängdes är verkligen en skriftställare för middagstalare, nästan i klass med Magdalena Ribbing. De tre handfasta råden lyder hos båda: tala kort, tala högt och tala snällt. Att vara rolig är överkurs. Och sexskämt är aldrig roliga, även om de är lustiga, om ni förstår vad jag menar.
I Kvartetten som sprängdes finns alla de talare vi bör akta oss för; den Långrandige, den Absolut Humorbefriade som klipper skämtbitar ur pressen, men inte rätt kan betona poängen, den Oförbrännelige som kastar sig handlöst ut i slippriga skämt om Löjtnanten och lilla fröken Humhum, trots vad vi redan har sagt om sex.
Och här finns den Fulländade talaren, nämligen Pensionatskurken, en inbiten ungkarl. Hans tal till Brudparet tycker jag att ni ska läsa och använda er av direkt. Hans bild av Äktenskapet är mycket munter, men inte alldeles snäll. Hur lyckas han då hålla ihop sitt tal? Jo, på ett stabilt golv av självironi kan man resa många tunga sanningar utan att festföremålen far illa.
Pensionatsskurkens enda svaghet är att han inte kan låta bli de latinska citaten; Dixi! Prosit! Vivat!
Men ingen middagstalare ska vara perfekt.
