Men det är också flera historier som berättas parallellt i tre tidsplan och därmed en faslig massa människor att hålla reda på. (Så många att författaren faktiskt själv blandar ihop namnen vid ett tillfälle.)
En fyraårig flicka försvinner från en gård utanför Fjällbacka och det visar sig att samma sak hände trettio år tidigare, på just denna plats. Polisen letar intensivt efter flickan, och förstås efter samband mellan de båda fallen, samtidigt som läsaren förflyttas mellan nutid och åttiotal – och däremellan till 1600-talets Bohuslän och en häxjakt på en ung mamma. Det är med andra ord en hel del trådar att hålla reda på, vilket får Häxan att spreta ordentligt på sina håll trots att författaren är nog så pedagogisk och redovisande i sitt berättande.
Att låta vardagssysslor, relationer och familjeliv ta ordentlig plats i historien är Läckbergs signum och något hennes läsare förväntar sig vid det här laget. Deckarintrigen följer också sin mall, även om vändningen mot slutet överraskar med sin brutalitet. Det blir en mörk historia på flera vis; våldsammare än man kunde ana och där barn och unga drabbas värst.
De flesta personer förblir platta i Läckbergs värld, men hon lyckas bra med det unga och utsatta paret Jessie och Sam. Deras mödrar har en central roll i boken, men stannar ändå vid bifigurer bredvid sina trasiga tonårsbarn. Jessies desperata längtan efter att bli accepterad och allra helst omtyckt gör ont på riktigt, liksom Sams vetskap om att den han bryr sig om kommer att bli utnyttjad än en gång. Mörker över samhället i allmänhet och Fjällbacka i synnerhet.
