Fredrik Svensk har sett två utställningar på Moderna museet. Åter till verkligheten, med fotografier från 70-talet och Clay Ketters separatutställning delar samma problematik.
Åter till verkligheten. Så heter Moderna museets sommarutställning med över 300 fotograferi från 1970-talet. Först tror jag att titeln antyder ett försök att låta 70-talets dokumentära analogfoto gå i dialog med Hal Fosters postmoderna klassiker The Return of the reaI från mitten av 1990-talet.
Hur intressant vore inte detta i vår digitala reproduktionsålder där de flesta fotograferar och många studerar fotografi genom Googles bildsök? Men icke, här finns inga curatoriska ambitioner att vidga blicken från den konst- och fotohistoriska kanon.
I ställets möts man av en habilt sammansatt historielektion av Anna Tellgren. Här går man från bås till bås, från fotograf till fotograf, som på en fotomässa, med skillnaden att dessa foton har liknande ramar, vilket understryker deras institutionaliserade status.
Utställningsformen underlättar egna kopplingar mellan olika standardkomponerade svartvita fotoverkligheter signerade bland annat Eva Klasson, Larry Clark och Kenneth Josephson.
Dokumentärens problematik är något utställningen delvis delar med Clay Ketter separatutställning en våning upp.
Men här rör det sig inte bara på representationens, utan också på materialets nivå. När Ketter ”konstruerar ytor” av huskonstruktioners interiör- och exteriörmaterial slår han många flugor i en smäll.
Han skriver inte bara in sig i en amerikansk tradition från abstrakt expressionism till minimalism och konceptkonst, utan kan också sägas konstruera ett slags materialistiskt fotografi utan kamera! Kvaliteten i dessa hantverk försvinner dessvärre i Ketters senare digitalfotografiska arbeten.
Kort sagt arbetar Ketter med både de materiella och representationella villkoren för våra liv. Som skånsk-amerikan är det därför logiskt att han bearbetar normerande manualer och byggmaterial från både amerikanska byggstandards och IKEA. Från detta utvinner han nya estetiska kvaliteter, på samma sätt som han gör från neoavantgardets konstkanon. Båda dessa referenssystem, samt verkens fysiska storlek, gör att Ketter passar som hand i handske in i Moderna museets standard. Det är synd att han inte behandlar den lika innovativt.
Fredrik Svensk
