Lyrik bland björnbär och bohuskust

Det är på många vis en häpnadsväckande bok, skriver Magnus Haglund som läst Gunnar D Hanssons nya samling Tapeshavet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Alltsedan genombrottet som författare med trilogin Olunn, Lunnebok och Idegransöarna 1989-1994 har Gunnar D Hansson rört sig i ett preciserat litterärt och fysiskt territorium. Det är på en gång geografiskt avgränsat till de trakter i norra Bohuslän där han växte upp, och stilistiskt gränsöverskridande, genreupplösande. Det vetgiriga och det tvetydiga är varandras förutsättningar. Böckerna bygger om världen, skakar om den, prövar hur det ena hör ihop med det andra.

Texterna i hans böcker bildar oändliga arkiv, encyklopedier och artikelsamlingar där lokalhistoria, kataloger över växt- och trädbestånd, filosofiska redogörelser och essäistiska avvikelser kan samsas och bilda nya underavdelningar och passager. Det är poesi genom att vara något helt annat än poesi. Det är världen som den ser ut, oordnad, påtaglig, omöjlig, möjlig.

ANNONS

Allt detta blir ytterligare intensifierat och förtydligat i Gunnar D Hanssons nya samling Tapeshavet. Det är en på många vis häpnadsväckande bok. Skarp och utredande, lekfull och tvärtomresonerande, excentrisk och vardaglig. Gunnar D Hansson rör sig kring en serie platser i Lysekils kommun – Härnäset, Österöd, Röe gård. Några detaljer återkommer gång på gång, till exempel förekomsten av Nordbjörnbär, Rubus septentrionalis, på Härnäset, eller det niotusen år gamla skelettet av Österödskvinnan som hittades vid en skalgrustäkt 1903. På omslaget ser man Gunnar D Hanssons eget svartvita fotografi av platsen där upptäckten gjordes.

Bokens titel syftar på de havsområden som gränsade till Sverige, Danmark och Norge strax efter den senaste istiden, cirka 7000-5000 år före Kristus. Till förvandlingen av landskapet under samma tid hör den så kallade tapestransgressionen, det vill säga den vattenståndshöjning som ägde rum utmed Skandinaviens kustlinjer. Gunnar D Hansson citerar Nationalencyklopedins förklaring av begreppet, en text som avslutas med meningen ”I områden med mycket snabb landhöjning, t ex norra Bohuslän, kan tapestransgressionen inte urskiljas”. Det handlar alltså om sådant som av en eller annan anledning inte riktigt går att se, men finns där ändå.

I en halsbrytande passage tar Gunnar D Hansson med den amerikanska författaren Anne Carson på en promenad i trakten. Samtalet som utspinner sig denna sommardag kretsar kring filosofen Pontus Wikners boken Naturens förbannelser från 1866, delvis tillkommen på Härnäset. ”Skriv så att ingen gåtfull mitt behövs”, säger Anne Carson, ”det gäller att komma på vad man tänker när man försöker tänka”.

ANNONS

Fast Gunnar D Hansson har nog litet svårt att höra vad Anne Carson egentligen säger för det dånar så från Preems stora oljeraffinaderi längre ut på udden. Han försjunker i bilden av hur skorstenarnas eldslågor slukas av det starka eftermiddagsljuset. Efter ett besök i Bro kyrka kör han den amerikanska författarkollegan till Munkedals station och det sista tåget för dagen. Det spelar ingen roll om detta verkligen har hänt eller inte.

Undersökningen av platsen och dess skiftande betydelser fortsätter med hjälp av Leif GW Perssons analysmetoder, närmast som en deckargåta kring den lokala myten att Carl Michael Bellman skulle ha besökt Röe gård under några sensommarveckor 1763. ”Bäste brottsutredare och genomskådare!”, skriver Gunnar D Hansson och redogör för sina privatspaningar efter lokala spår av Bellmans vistelse. Han jämför med Trustorhärvan, Geijeraffären och Palmeutredningen, och låter osäkerheterna vibrera som ett existentiellt tvivel.

I bokens sista del, Dagbok, utflykter, angöringsmärken, följer man en tidskedja från 11 november till 19 september. Platser med tydliga bestämningar, Valbolandet, Tveten, Lilla Björneröd, Holmengrå, Buröflaket, Haby bukt, Ormeskär, som om man lyssnade på väderleksrapporten, men med lyriska svävningar intill det faktiska. De olika temana kommer tillbaka, björnbären, stenålderskvinnan, de geologiska förändringarna. På sina ställen dyker också små fotografier upp, litet grann som i Sebalds böcker. Texten blir långsammare, ännu mer upptagen av de vardagliga resterna, det osedda som invaderar skeendet.

ANNONS

Tidens gång bildar oändliga skikt, markerade av stenhuggeriets, fiskerinäringens och naturens ingrepp i landskapet. ”Det var något med ovissheten som förstärkte seendet. Dagen är nu redan gammal och den sista av alla dagar.”

ANNONS