Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/3

Lydia Bunk vågar ta ut svängarna

Den tyska teaterregissören Lydia Bunk har alltid gått sin egen väg och litar på sin intuition – men just nu stämmer hon av en del med Ingmar Bergman.

Höstsonaten är ett mästerstycke, konstaterar Lydia Bunk, när vi träffar henne i personalens lunchrum på Göteborgs Stadsteater, en dryg vecka före premiären.

På frågan om hon aldrig var rädd för att behöva jämföras med mannen som skrev och gjorde film av stycket, Ingmar Bergman, skrattar hon gott och berättar:

- När jag talade om för mina vänner och kollegor att jag skulle göra Höstsonaten i höst sa många: "Bergman i Sverige – är du helt galen. Kanske du måste lämna landet och aldrig komma igen, du rör vid en ikon." 

Men svaret är alltså nej. 

- När jag är mitt uppe i arbetet glömmer jag om det är Shakespeare, Strindberg eller Bergman jag jobbar med. Men visst beundrar jag Bergmans som konstnär. Jag skulle gärna vilja prata med honom om slutet.  Synd att han inte kan komma hit och diskutera min uppsättning.

Lydia Bunk föddes i dåvarande Västberlin och flyttade som liten med sina föräldrar till Spanien. Vid tio flyttade familjen tillbaka till Berlin.

Hur väcktes ditt intresse för teater?

- Som alla andra flickor ville jag bli skådespelare när jag var sexton/sjutton år. Jag spelade skolteater – allt från Penelope i Odysséen till olika musikalroller. Det var roligt och jag tittade också väldigt mycket på teater. Det var speciellt en Hamletföreställning, regisserad av Heiner Müller, som jag blev fascinerad av. Jag såg den tretton gånger för att upptäcka hemligheten bakom stort skådespeleri och varje gång skådespelaren som gjorde Hamlet kom till. "To be or not to be" tänkte jag att nu, den här gången ska jag förstå vad det är som gör skillnad. Men jag hittade aldrig något.

Lärde sig av mästarna

Hon sökte in på skådespelarutbildningen men kom inte in. Istället skrev hon ett brev till en äldre klassisk regissör, Friedo Solter, som skulle sätta upp Ibsens Peer Gynt på Deutsches Theater i Berlin, och frågade om hon kunde få arbeta med honom som volontär.

- Jag fick bli hans regipraktikant och efter en vecka sprang jag fram till honom och sa att "det här är ju helt underbart. Nu vill jag bli regissör." Ok, unga flicka, det kommer att ta lång tid, svarade han och han fick rätt. Det tog tio år innan jag stod på helt egna ben och gjorde min första produktion.

Varför valde du att inte gå den vanliga regiutbildningen?

- Min väg var att lära mig av mästarna, att gå bredvid äldre, erfarna regissörer som redan lyckats.  Och det var en intressant tid vid teatrarna i Berlin då. Muren hade precis fallit och där arbetade regissörer som representerade olika skolor och stilar som Thomas Langhoff, Peter Zadek och Christoph Marthaler.

Den regissör som betytt mer för Lydia Bunk än andra är Frank Castorf.

-  Den första pjäs jag såg av honom var en pjäs av Ibsen. Det blev verkligen ett uppvaknande och förändrade min syn på teatern totalt. Han förändrade teatern med en komplett ny estetik, förklarar hon och fortsätter.

- Det var så känslomässigt och så extremt i kroppsspråket. Det var olika musik, högljutt och modigt. Det tog andan ur en och man kunde inte bara sitta där utan drogs upp till dem på scenen.

Hon var hans regiassistent i sex år på Volksbühne i Berlin.

- Det en viktig och intensiv period för mig. Där jobbade även andra regissörer och jag hade tur att får vara med om olika sorters regiestetik och det var lärorikt och nyttig att se olika sätt att arbeta. Och jag förstod att jag måste gå min egen väg.

Vad är då din väg?

- Svårt att beskriva. Jag skriker inte men jag insisterar. Jag tror inte på improvisation och den vilda stilen när alla gör på sitt sätt. Nej, jag tror på koncentrerat arbete och på min intuition. 

- Hur man arbetar beror också på omständigheterna. Nyligen var jag konstnärlig ledare på en teater i Danmark under ett helt år och gjorde tre föreställningar med samma skådespelare. Då litar man på varandra, talar samma språk och känner varandra. Men för det mesta ser mitt jobb annorlunda ut, jag reser runt och arbetar på olika teatrar hela tiden, ibland talar man samma språk och ibland inte. Sånt är livet.

Vad är viktigast för dig som regissör?

- Att skådespelarna litar på mig och på konceptet. Och att alla inblandade känner sig delaktiga i en idé. Och att alla känner sig glada, nervösa, upphetsade och inspirerade i arbetet med att få ihop allt på scenen

Ett eget förslag

Nu regisserar Lydia Bunk i Sverige och på Göteborgs stadsteater för första gången. Valet av pjäs var hennes eget.

- Vi har pratat om ett samarbete i flera år. Jag har diskuterat med Anna Takanen som var här tidigare. Sedan mötte jag teaterns nuvarande konstnärlige ledare, Pontus Stenshäll, och det var lovely.

Vi talade länge om teater generellt och svensk teater jämförd med tysk. Och vi pratade om många pjäser och han tyckte att det vore väl intressant om en tysk regissör tog sig an en svensk ikon. Vi talade om Strindberg, om Lars Norén och Ingmar Bergman. Sedan föreslog jag Höstsonaten.

Varför just den?

-  Det finns ingen annan pjäs där konflikten mellan mor och dotter är så bra skriven och går så djupt. Det är ett välskrivet kammarspel som gjord för teater.

- Höstsonaten av Ingmar Bergman är ett mästerstycke. Men teater är annorlunda än film. När historien ska berättas på scen behövs andra sätt och uttryck. Och jag ber alltid Ingmar om lov, jag tittar uppåt och frågar om det jag gör är ok och ännu har han inte klagat, säger Lydia Bunk och skrattar. 

Varför är din version av Höstsonaten lite av en spökhistoria?

 - Svärtan och smärtan i familjen får mig att tänka på ett spökhus. Att växa upp är att göra sig av med barndomens spöke. Du måste avsluta det kapitlet en dag. Höstsonaten är en sorts spökhistoria eftersom mor och dotter inte har slutit fred med det som har varit. Det finns stunder i livet som förföljer dem, från Evas och hennes syster Helenas barndom och den lille sonens död. 

- I Höstsonaten finns det också en konflikt mellan familjen och den konstnärliga karriären. Det dåliga samvetet när du ger så mycket av din tid och energi åt konsten.

Varför är det viktigt att pjäsen spelas på den Stora scenen?

- Eftersom den innehåller så starka känslomässiga uttryck är det viktigt att spela den på stor scen. I rummet med stora väggar, fyllt av tomhet och starka ljud, blir upplevelsen starkare. 

"En pjäs för fullvuxna"

Höstsonaten som film, med manus och regi av Ingmar Bergman, hade premiär på bio 1978 med Ingrid Bergman i rollen som mamma och Liv Ullman som dottern Eva. 

- Teateruppsättningen är väldigt olik filmen. Det måste den vara. Ju längre jag arbetar med den så tror jag allt mer på att Ingmar Bergman identifierar sig själv med barnets roll. Det är en väldigt personlig pjäs och det är det som gör den så stark och fantastisk.

Vilka ska se Höstsonaten?

- Det är en pjäs för fullvuxna. Det kan vara bra att ha fyllt 20. Då har man lite mer distans till barndomen. Då blir det också mer intressant att reflektera över sin relation till sin egen mamma.

Hur har du upplevt Göteborg?

- Jag älskar stämningen här på Stadsteatern. Vi har arbetat ihop i drygt två månader och alla som jobbar på den här teatern älskar arbetet av hela sitt hjärta. Det är så speciellt, så är det långt ifrån på alla teatrar. Hit kommer jag gärna tillbaka.

Vad väntar efter Göteborg?

- Då väntar Köpenhamn, teater Republique och en stor uppsättning, jag är galen nog att ge mig på Homeros Odyssén. Jag måste starta direkt efter detta, det är ett stort arbete som väntar. Premiären är i augusti och det låter som om jag har gott om tid på mig men så är tyvärr inte fallet. Och allt är på danska. 
 

Lydia Bunk
Född: I Berlin 1970.
Uppväxt: på ön Ibiza och i Berlin.
Bor: min lägenhet finns i Berlin, det är min fasta punkt. 
Familj: singel.
Aktuell: Regisserar föreställningen Höstsonaten på Göteborgs stadsteater
Tidigare uppdrag: De senaste åren har hon arbetat mycket i Danmark, bland uppsättningarna kan nämnas Beat, Affæren och Ib3en på Momentum Teater, Kafka på Kungliga Teatern i Köpenhamn, Men lever man på Teater V i Köpenhamn, Clavigo och Vi elsker og ved ingenting på Ålborg Teater.
Intressen: Resor och böcker. 
"Jag tycker om mitt resande liv mellan teatrarna, det är fascinerande och utvecklande och när jag är ledig reser jag också. Resmålen växlar men de senaste åren jag varit flera gånger i Marocko – för konsten och landskapet."
"När det gäller favoritförfattare är Dostojevskij nummer ett för mig men jag läser gärna även Shakespeare, Kafka och Tolstoy."

Mest läst