Storleken betyder något också för bildkonsten. Det räcker kanske med att på Louvren skåda Géricaults sublima Medusas flotte som är 35 kvadratmeter stor.
I dag är det fotografiet som monumentaliseras, som i Thomas Ruffs väldiga stjärnhimlar och Andreas Gurskys dyrbara Rhein II på 6,8 kvadratmeter. Även hos kanadensaren Jeff Wall gäller de stora formaten, men han söker å sin sida efter en motsatt storslagenhet jämfört med den klassiska och heroiska. Hans visualiserar en senkapitalistisk nuvärld med sociala och politiska accenter, men inte sällan i samspel med ett ruvande konsthistoriskt minne. Inte som pastisch eller illustration utan som i fixeringar av det gåtfulla rummet mellan allegori och alldaglighet.
Det är bland annat därför som Walls färgtransparanger i stora ljuslådor så starkt präglat fotografin som konstart sedan 1980-talet (Hasselbladpriset 2002). Louisiana påminner oss nu om detta faktum med en omfattande utställning – från några av Walls klassiker från sena nittiotalet till nygjorda bildskapelser. Här saknas några av hans tidiga särklassiga verk som The Destroyed Room (1978) och Dead Troops Talk (1991–92), men i gengäld visar Louisiana suveräna verk som Morning Cleaning (1999) och The Flooded Grave (1998–2000). Bilder som borrat sig djupt in i bildminnet. Kommer de senare även att göra det? Jag är inte lika säker om det. Fast jag anar nu ett biografiskt stråk.
Jeff Wall motsätter sig den antinorm som blivit norm i termer av fragment, montage, ironi och håller istället fast vid ett ofta panoramiskt bildformat. Ibland med äldre måleri som anad modell (Delacroix, Manet…). Jag anar att Wall vill vara ”det moderna livets målare”, som Baudelaire uttryckte det, men med det fotografi som Baudelaire på sin tid förkastade.
Det betyder storformatskamera och yttersta omsorger om komposition och ljussättning. Här syns ofta skräpiga gator och förkomna människor, men Wall gör exakt motsatsen till ”street photography”. Inget är tillfälligt. Så här ser världen ut bortom det spektakulära dramat.
Walls bilder närmar sig filmiska scenografier, men är också ”nära-dokumentära” i rörelse och dramatisk balans. Ta Boxing från 2011. Två tonårspojkar boxas i föräldrarnas eleganta vardagsrum. Lek som inte är lek. Ryms här det kommande livet innan det realiserats? Samma gäller pojken som faller ur trädet 2010 eller brottsplatsundersökningen 2009. Wall kondenseras då det livstidshistoriska i tidiga och ofta vardagliga.
Kritikern Michael Fried har med poäng talat om bildernas ”absorption”. Bilderna vänder sig inte teatralt mot betraktaren utan vrider sig bort. Vi ser ryggar eller så blockeras seendet av hinder eller mörker. På så vis berövas betraktaren de ”humanistiska” referenspunkterna, men det bara förstärker bildernas krav på att just bli betraktade, kanske utrönade.
I sina bästa ögonblick lyckas Jeff Wall då att visualisera det ”verkliga” bortom den nötta motsättningen fiktion/dokumentär. Det verkliga är något annat. En osäkerhetszon där man kan bli ockuperad av sin egen förundran.
