Louisiana, Humlebæk | Jorn & Pollock – Revolutionære veje

ANNONS
|

Efter att oräkneliga gånger och, medges, alldeles för snabbt ha stormat igenom Louisianas stora Jornsamlingar på väg mot något annat rum – så är det skönt att i en välgjord utställning med tillhörande katalog verkligen stanna upp, få syn på något, informera sig, reflektera.

Det sker genom en utställning som postumt ställer hemmafavoriten Asger Jorn mot den tidigare internationella tungviktsmästaren Jackson Pollock. Ett drag som kan inge skepsis. Är tanken att den senares enorma konsthistoriska status ska skänka stjärnglans åt den förre? Som ju dessutom i sin hållning var så likgiltig för sådant? Inte alls, mötet är befogat, på flera plan, och det är utställningens triumf att verkligen lyckas övertyga om det.

ANNONS

Paradoxalt nog har det också med ofrivilliga begränsningar att göra. Pollocks största och mest kända verk från åren runt 1950, de målningar som är Pollock – som begrepp och för den bredare publiken – är amerikanska klassiker som idag är hart när omöjliga att låna in. Målningar som Lavender Mist och Autumn Rhytm. Målningar som i sin dansanta jämvikt har lämnat kampen med figurationen bakom sig och utstrålar något av övervunnen plåga.

Detta är myten Pollock: målaren som med cigaretten i mungipan och med den väldiga duken utrullad på golvet koreografiskt rörde sig runt och inne i målningen, droppade stänkte och hällde färgen, med pinnar och penslar och burkar, från alla håll och kanter, i ett ”enkelt givande och tagande” (hans egna ord), tills duken kändes mättad och färdig, en målning med mycket rörelse men utan centrum och komposition.

Fast 1950 blev både en höjdpunkt och återvändsgränd. Kanske kände Pollock sig med tiden som någon som bara reproducerade gester, tömda på innehåll, inom ett alltför inmutat revir. Kampen började på nytt, men fick med allt större mellanrum en lycklig utgång. Redan i maj 1951 konstaterar han i ett brev att hans tidigare bilder tränger fram igen, i en serie svartvita målningar – något som säkert kommer att störa förespråkarna för det nonfigurativa måleriet, förmodar han. Men tillägger mer självmedvetet: också alla ungar som tror att det är enkelt att ”stänka fram en Pollock”.

ANNONS

Några målningar ur den serien finns med och utgör utställningens absoluta höjdpunkter. Men de och de följande verken uppfattades mycket riktigt av kritiken som något av en reträtt, ett kliv bakåt. Strålkastarljuset höll på att glida bort från honom, alkoholismen som han hållit stången i några år tog fart på nytt och 1956, fyrtiofyra år gammal, dog han i en självförvållad bilkrasch.

Utan exempel från den tidigare lyckliga (åtminstone konstnärligt lyckliga) hög­platån är det just en känsla av energisk kamp som dominerar utställningen. Och det är där konstnärerna möts, utan att någonsin ha träffats.

Utställningens parallellitet bryts förstås i och med Pollocks död, samma år som Jorn för första gången nämner honom och ”action painting” i en text – och då avståndstagande. Den radikale och samhällstillvände Jorn förknippade action painting med marknaden. Han såg konsten som en aktivitet som skulle omdana samhället och människan, inte utmynna i mästerverk och dyrbara objekt. Jorns spännvidd mellan passion och ironi är intressant att göra sig en bild av – hans ”luxusbilder” utförda med hjälp av in­färgade snören snarast grimaserar mot om inte Pollock så ett visst slags ”modern konst”. Här finns ett drag av lek och dadaism. Ändå är det vid beröringspunkterna under utvecklingsåren, under fyrtiotalet, som utställningen över­tygar allra mest.

ANNONS

Som curatorn Anders Kold konstaterar: det finns verk av de båda konstnärerna som liknar varandra intill förväxling och förblandning.

Visserligen var de generationskamrater, Pollock född 1912, Jorn 1914, men utan kännedom om varandra och verksamma på skilda kontinenter. Kriget och den tyska ockupationen hade detroniserat Paris som konstens huvudstad, det skulle den aldrig mer bli. Åtskilliga av de ledande avantgardisterna hade flytt till USA, där de gav viktiga impulser till yngre amerikanska konstnärer – något som också Pollock i ett av relativt få noterade uttalanden konstaterar, även om han påpekar att hans två favoriter fortfarande är kvar i Europa: Miró och Picasso.

Och det är förstås just detta, som med mystisk avståndsverkan förenar dem. Båda med provinsiella rötter hade de börjat smutta på modernismens starkaste brygder: Klees och Mirós frigjorda teckenvärldar, surrealisternas fascination för drömmar och myter och deras idéer om automatiskt skapande, bortom överjagets kontroll.

Över allt annat tornade den otåligt eklektiske Picasso, som såg konsthistorien och all världens kulturer som sitt eget outtömliga skafferi. Men istället för att härma Picasso (jo, lite) vände de sig båda mot sina egna – geografiskt om än inte historiskt – mest näraliggande mytologiska bildvärldar: Jorn mot den fornnordiska och medeltida, Pollock mot indianska sandmålningar och annan pre-columbiansk konst. Det handlar om inspirationskällor, inte etnografisk grundforskning – men inte heller om stöld.

ANNONS

I dessa allusionsfält kan både gäckande och förskräckande gestalter träda fram, figurationer nermalda i eller uppståndna ur färgen och penselstråken: Pollocks The She-Wolf från 1943, ett nästan-abstrakt verk vars varelse verkar vara på vandring mellan Lascaux, det omedvetna och prärien, eller Jorns Konge i underverdenen från 1942. Det är en mytologiskt anstruken bildvärld som Pollock skulle arbeta sig ut ur, och i någon mån senare återfalla i, medan den för Jorn – trots bredden av infall – var mer konsistent.

Visst skulle man kunna förvirra utställningsbegreppen genom att kasta in helt and­ra namn: amerikanen Arshille Gorky, fransmannen André Masson och så vidare. Nya likheter och nya skillnader skulle framträda, lika mycket burna av tiden som av individuella temperament.

Men det är inte en tes utställningen vill driva, ärendet är istället att få två väldigt lika och väldigt olika konstnär­skap att kommunicera med varandra, och i detta ordlösa samtal i någon mån förvandlas. Och det lyckas den mycket väl med.

ANNONS