På sjuttiotalet var det inne med så kallat aktivt föräldraskap. Det gick bland annat ut på att man skulle prata med barnet genom att bara bekräfta det hon eller han sade. Jag blir full i skratt av hasselmusen i Lotta Olssons och Maria Nilsson Thores kapitelbok Konstiga djur – musen har nog läst Thomas Gordon, psykologen som låg bakom teorierna. ”Du tycker det, ja” säger hon till vännen jättemyrsloken. Och ” Så är det, ja.” ”Du gör det, ja.” Hela tiden små bejakande repliker; ändå kan man skönja en visserligen vänlig men klar von oben-attityd. Jättemyrsloken är inte precis lagd åt eftertanke och det är hasselmusen som styr och ställer.
Bokens budskap är gammalt och beprövat inom barnlitteraturen – vem är egentligen konstig? Hur ska man definiera konstighet? Jättemyrsloken känner sig uttittad, men så startar vännerna en tävling om det konstigaste djuret, och efter en del vändande och vridande på tävlingsbidragen kommer de gemensamt fram till sanningen – alla är konstiga. Eller – ingen är konstig. Sympatiskt, förstås, och att intrigen är gammal betyder (tyvärr) inte att den är passé, för att låna ett uttryck av hasselmusen, som inser att den tiden är förbi när man kunde hänga upp ett plakat i en gammal ek och hoppas att många skulle gå förbi och se det. Nej, nu är det ”nätet” som gäller, i form av ett gigantiskt spindelnät där bidragen blåser in i hög takt.
En liten droppe civilisationskritik finns där mellan raderna, men allra mest bara humor, värme och spännande fakta om olika djur, och dessutom underbart dråpliga och uttrycksfulla illustrationer av Maria Nilsson Thore som med enkla medel demonstrerar djupt skilda personlighetstyper. För att använda ett uttryck som nog är passé – en helt förtjusande liten bok.
