År 1877 trodde den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli att han såg kanaler på Mars yta. Därmed föddes den seglivade myten, förstärkt av fantasten Percival Lowell, om en uråldrig Mars-civilisation som desperat törstat ihjäl när vattnet på den röda planeten dunstat ut i rymden.
”Grävningarna skär som ändlösa kanjoner genom marken”, skriver Lotta Lotass i nya boken Mars. ”Invid den östra passagens mynning anträffar vi en av systemets mångtaliga kanaler.” Och, med författartypiska allitterationer: ”Över golvet ser vi spår av vattnets svunna, strida strömmar”. Det är det fantastiska Mars hon skildrar, science fiction-drömmeriernas, inte den faktiska vetenskapens profana grannplanet, förstärkt av Nasas Mars Rovers detaljerade landskapsbilder.
Det är inte uteslutet att författaren också låtit sig inspireras av Brian de Palmas film Mission to Mars. Hennes grupp av lantmätare och kartläggare i det roströda, uttorkade landet finner nämligen många spår av en utdöd civilisation, som kanske inte är så utdöd som det verkar. De verkar ha svårigheter att avgöra vad som är geologi, vad som är monumental arkitektur och vad som är hallucinationer: statyer, pelare, och en svävande pyramid.
Ingenstans, utom i boktiteln, nämns ordet Mars. Landskapet är egentligen Lotass gamla vanliga: öken, is, ödemark, syrebrist, hetta och kyla och en grupp heroiska upptäcktsresanden som förgäves försöker erövra, utforska, begripa. Språket är alltmera egenvärde i skildringen, med dess kombination av ålderdomligheter och nybildningar: skrafterade, skärvade, skillrande, smärglade, övliga, glanskt.
Trots all konkretion i den repetitiva beskrivningen är det ändå något abstrakt, ett filosofiskt tvivel och upplösande av tron på det mätbara, som vilar över hela texten. Detta drag förefaller bli starkare och starkare hos Lotta Lotass, för varje ny bok.
