Det börjar apokalyptiskt i Lotta Lotass nya bok Konungarnas tillbedjan. En malmfylld klocka ringer, och ”världens grunder rister”. Klockklangen är inte bara världsförgörande, den är också befriande: kedjors länkar bryts, bojor brister. Man anar att man läser ett evangelium. Poetiska inrim och ljudspel präglar stilen mer än någonsin tidigare hos Lotass, ålderdomliga vändningar blandas med nyskapelser, liknelser och synonymer varieras. Vem mer än Lotta Lotass använder numera ord som ”fordomtima” och ”esomoftast”. Det är storartad poesi – ”Hör den hugna, härda, stilla” – som påminner om psalmdiktning av det saftigare slaget: djup sjunken, berg stån opp.
Den högtidliga tonen följer med när berättelsen skildrar himlaskådare som spanar efter en förebådande stjärna i Österland. Tre åldrade, makttrötta konungar ger sig iväg när stjärnan väl siktas, slitna av och utleda på världslig strävan och fåfänglighet, medförande gåvorna guld, rökelse och myrra. På sin färd korsar de givetvis frusna och svedda saltöknar, Lotass favoritlandskap. Bokens tonfall är som en upprättelse för mänsklig bävan inför det sublima, en återförtrollning av naturen: en ptolemeisk kosmologi med mera arkaisk skönhet än den einsteinska eller Stephen Hawkingska.
Någon religionskritik är det inte fråga om, även om det också förekommer en fjärde resenär, mera ödmjuk än konungarna och därmed mera älskad av Jesus. Den kristna ikonografins och blodsmystikens fåglar, rödhake och ladusvala, flyger och sjunger här och där i texten. Orden är verkligen malmfyllda, naturlandskapen lika svindlande storslagna som alltid hos Lotass. Samtidigt är stilen här något mera tyglad, mera symfoniskt regelbunden än itidigare böcker. Konungarnas tillbedjan är en fantastisk utmaning för någon samtida kompositör att skapa ett oratorium av.
