Mats Kolmisoppi: Recension: ”Någon måste vattna tomaterna” av Rebecka Åhlund

Kontroll och oförmåga.

Det är orden som bäst sammanfattar grundvillkoret i Rebecka Åhlunds "Någon måste vattna tomaterna". En skrift som förlaget har etiketterat som "roman", men som tar vid där Åhlund slutade i "Jag som var så rolig att dricka vin med" (2019), hennes självbiografiska skildring av ett alkoholberoende.

Jag blir först osäker på genrebeteckningen, men fattar snart att syftet är att upprätta en skiljelinje mellan författaren och den Rebecka Åhlund som presenterar sig på sidorna – också hon besatt av att dra upp gränser mellan sig och världen.

Sommaren när Åhlund ska bli lika gammal som hennes pappa var när han dog, 45, om jag räknar rätt, flyttar familjen tillbaka till Sverige, efter sju år i England. Hon har slutat supa och ska nu försöka skriva den bok om pappan som hon misslyckades med när hon drack som mest i London.

Det går trögt. Hon kommer inte in i texten. Kuvertet med pappans journal ligger oöppnat på skrivbordet. Hon vet inte hur eller i vilken ände hon ska börja.

Hon måste skriva, men kan inte – som hon lite motsägelsefullt just skriver.

I stället går hon långa promenader i skogen med hundarna. Hon kör till affären med familjens nya elbil. Hon städar och tänker på hur livet blev, på barnen som snart är vuxna och på medelålderskroppens första tecken på förfall. Det är de progressiva glasögonen, den rynkiga halsen, det gråa håret och den dagliga kampen mot tandlossning.

Den närmar sig ju ständigt – döden – även om den ännu är långt borta. Under tiden börjar hon odla sin trädgård, ett tjugotal tomatplantor måste dagligen vattnas och tjuvas. Med nykterheten följer en vardag som måste upprätthållas. Gränslösheten ska hållas på avstånd. Den egna så klart, men även den som i pappans fall ledde hela vägen fram till självmordet. Det är därför det tar tid att öppna hans journal.

Det är inte alls svårt att sympatisera med författarens återkommande känslor av oförmåga, inte heller med försöken att varsamt lägga pussel med sina barndomsminnen. I sina bästa stunder förmedlar Åhlund finstämda ögonblick av sorg och saknad.

Visserligen drack den maniske pappan hårt i perioder, då när han blev "sådär", men för dottern var han det närmaste en gud hon kunde komma, där han lät sitt ansikte lysa över henne.

Jag kommer ändå inte undan känslan av att det här är en bok skriven med både livrem och hängslen.

För den anekdotiska skildringen av pappan och barndomen aktar sig för att avslöja för mycket. Åhlund gör halt när hon närmar sig det farliga, hon förklarar och analyserar i stället för att faktiskt beskriva pappan när han hade det som sämst, eller såren det gav upphov till.

Ibland sker det genom att texten sysselsätter sig med snärtiga liknelser, som när depressionen ligger "som en vall mellan människan och det är som är vackert", ibland genom slutrader som ekar av otaliga AA-möten: "Det är aldrig för sent att skita i katastrofen", kan det heta. Eller: "Jag är inte din dotter längre. Jag har egna döttrar."

Det verkar som att författarens tjuvande av de omhuldade tomatplantorna har fortsatt in i "skrivet", som hon kallar det för. Här finns inget utrymme för vrede eller uppsluppenhet, (förutom i bilkupén, men den är ju som bekant en bur av trygghet) vilket det gjorde i "Jag som var så rolig att dricka vin med".

I den skildrades vägen ut ur det gränslösa drickandet på ett friare och mer flödande sätt. Trots att den kallades för rapportbok låg den skönlitteraturen nära, eftersom den tog vägar som författaren inte helt kunde kontrollera.

"Någon måste vattna tomaterna" är tvärtemot en tyglad bok som för sin överlevnad noga aktar sig för att berusas, också av sin egen historia.

Det blir lite väl strängt, tycker jag, som efter avslutad läsning längtar efter någon form av vildhet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kanske hade jag fortfarande druckit om jag var man

LÄS MER:Drabbande och vackert om att slå ihjäl tiden med vin

LÄS MER:Någon kommer att läsa den här texten bakfull

Mats Kolmisoppi

kultur@gp.se