När storebror Ture fyller år vill mamma, pappa och lillasyster Knyckertz gärna sno den enorma polkagrisklubban från Hollie Tenders godisaffär till honom. Detta utgör handlingen i Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen, en barnbok energiskt skriven av Anders Sparring och lite busigt, stökigt illustrerad av Per Gustavsson.
Knyckertz har en hund som heter Snuten. ”Håll truten, Snuten!” ropar de när han skäller. Det är lite kul faktiskt. Tyvärr är det också det roligaste med vad som på sätt och vis är en uppdaterad, ickemagisk familjen Addams. Kärnfamiljen, de tokiga namnen och tvärtemot-tänket är på plats. Det enda som saknas, men som å andra sidan utgör hela själen hos den ytterst charmerande familjen Addams, är det faktiska mörkret. En – om aldrig så barntillåten – subversivitet.
Men när mörkret bara är kosmetiskt för att rama in en alldeles otroligt präktig liten historia där alla i slutändan får lära sig av polisen Paul Isman (en av flera ordlekar på mer Glenn Hysénsk än J.K. Rowlingsk nivå) att det bästa är att köpa saker i stället för att knycka dem, försvinner poängen. Inte för att förespråka moraliskt förfall, men lite mer punk hade man väl ändå kunnats hoppas på av ett gäng med efternamnet Knyckertz?
Och om någon nu trots allt skulle missa den trumpetade moralen, så inleds dessutom hela boken med en liten brasklapp om att man ska låta bli att stjäla som familjen Knyckertz, eftersom folk blir ledsna och man kan hamna i finkan. Det är säkert skämtsamt avsett, men det är fortfarande svårt att se något annat än en skriande brist på förtroende för den unga läsarens egen humor och integritet.
När klanen Knyckertz slutligen fösts in på den smala vägen får man alltså uppskatta att farmor Knyckertz – som förvisso endast nämns i förbifarten – fortfarande sitter på kåken och där förefaller hålla skummisfanan högt. Finns det en uppföljare planerad? Ge i så fall tanten en fil i tårtan på nästa födelsedag så kanske vi kan få lite riktig action.
