Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Foto: Pressbild.

Lion tappar i styrka efter en timme

Dramat Lion är "en film där den första delen är mycket bättre än den andra", skriver GP:s recensent, Mats Johnson.

DRAMA

Lion

Regi: Garth Davis, Australien, 2016 (118 min)

Lion, baserad på Saroo Brierleys självbiografiska roman med samma namn, är en film i två delar och en film där den första delen är mycket bättre än den andra.

Filmen inleds i en liten by i norra Indien för drygt 30 år sedan. Femårige Saroo, spelad med en väldig karisma av Sunny Pawar, råkar somna på ett stillastående tåg. När han vaknar är nästa stopp Calcutta. Där är Saroo helt vilse. Han förstår inte språket. Han vet inte vad byn han kommer ifrån heter. Han har inget namn på sin mamma utöver Mamma.

Lion blir en film om Calcuttas gatubarns stenhårda liv. Jag kom att tänka på Mira Nairs högintensiva Salaam Bombay! (1988) och sämre filmförebilder kan ju Lionregissören Garth Davis onekligen ha.

För att göra en hyfsat lång historia kort. Av en slump träffar Saroo en godhjärtad kvinna. Det slutar med att han blir adopterad av världens bästa föräldrar, som bor på Tasmanien och som spelas av Nicole Kidman och småtriste David Wenham.

Sedan en textplatta av typen som jag har svårt för: Tjugo år senare. Vad hände under alla dessa år? Tja, säg det.

Den nu fullvuxne Saroo, som spelas av Dave Patel (känd från Slumdog millionaire), utbildar sig till hotelladministratör. På kursen träffar han Lucy. Den rollen är ingen större utmaning för Rooney Mara, hennes uppgift i filmen är att vara söt, punkt slut.

Som förväntat tar historien en vändning. Plötsligt blir Saroo besatt av att hitta sin biologiska mamma, och för detta krävs Google Earth (vi snackar produktplacering).

Under eftertexterna dokumentära bilder som verkligen griper tag. Då blir det glasklart att allt detta har hänt på riktigt.

Mest läst