Sara är ensam, precis som Ester. Två skilda generationer med olika sorters ensamhet, men en gemensam grundkänsla. Den unga Sara anställs som vårdbiträde privat via Esters brorson för att ta hand om Ester på heltid. Ett arbete som verkar enkelt i jämförelse med den tidspressade hemtjänsten, där varje besök ska klockas och noggrant fyllas i. Relationen mellan dem båda är knagglig, två sargade människor där den ena är anställd för att hjälpa den andra. Långsamt växer en vänskapsrelation fram.
Linn Bursells debutroman är en finstämd skildring av människans behov av närhet och kärlek. En politisk udd riktas mot vårdbolag och effektiviseringar och omsorgens utläggning på vinstdrivande entreprenad ter sig i sammanhanget absurd. Hur närheten mellan människor omskrivs i termer av ”kunder” och omsorgen blir en vara, som vilken annan vara som helst.
Det finns alltid en risk att politiken tar över och blir övertydlig och visst finns här sådana tendenser, i synnerhet i kombination med en prosa som fortfarande prövar sig fram och försöker hitta ett eget språk. Det blir stolpigt och förenklat, när Saras och Esters relation skulle kunna rymma mycket mer och deras respektive ensamhet gestaltas utan att skrivas ut så tydligt. Bursell har ett ärende och hon är alltför angelägen om att det går fram.
Men här finns också scener som griper tag och stannar kvar. När Bursell stannar i ögonblicket, låter Sara och Ester vara precis så rädda, ensamma, ambivalenta och närhetstörstande som de är utan att vare sig förklara eller skriva ut det uppstår en intensitet som är både smärtsam, rörande och ofta roande. De scenerna bär jag med mig länge efter läsningen.
