Andreas Eriksson är öppningsutställare i Lidköpings konsthalls nya lokaler. Hans bilder stryker under det faktum att Lidköping fått en konsthall med förutsättningar att fungera bra. Konsthallen har flyttat från den tillfälliga förvisningen i en gammal affärslokal med illgrönt golv till 300 kvadratmeter nya ljusa och fräscha i anknytning till bibliotekets nya lokaler. De ser bra, ändamåls- och tidsenliga ut. Det är en fin rymd i rummen. Och att det nog ska gå att parera den skog av pelare som finns och stör i det största utställningsrummet visar premiärutställningen.
Andreas Eriksson har vid ung ålder redan etablerat sig som en av de främsta svenska konstnärerna. Trots att han har sin bas långt ute i den geografiska periferin, i Medelplana på Kinnekulle, är hans bilder mitt i samtidskonstens centrum. Hans verk förefaller göra intryck på många håll runtom i världen. Han har ställt ut framgångsrikt i både Tyskland och Österrike. Han var också ensamutställare i den skandinaviska paviljongen på biennalen i Venedig förra året. Senare i vår kommer en utställning med vävda textila verk i London. Bland annat.
Andreas Erikssons konstnärskap är mångskiftande. Han prövar och hittar nya uttryck i måleri, grafik, fotografi och film, skulptur och nu på senare tid i textil. Flera av hans kataloger och böcker bär en omisskännlig prägel i utformningen. Hans utställningar prövar ofta kreativa former som adderar komplexa betydelsestrukturer. På Venedigbiennalen 2011 var exempelvis podierna formade och placerade som planen på byggnaderna där han bor.
Jag minns hur han i ett samtal slog fast hur han skydde att fastna i en stil eller i ett fack och menade att det faktum att han får en idé är tillräckligt skäl för att göra den. Det finns nog heller inga typiska Andreas Eriksson-verk. Till det yttre. Men det finns en inre kontinuitet och överensstämmelse. En tanke om konsten som frihetens frizon. Det personliga tilltalet, och det är centralt i Andreas Erikssons konst oavsett teknik, har inte i första hand med verkens utseenden att göra. På den aktuella utställningen på Lidköpings konsthall visar han målningar och grafik. En av de stora målningarna har reserverats av Centre Pompidou i Paris.
I en avdelning visar han arbeten han sände in när han sökte till Konstakademien och kom in som en av de yngsta eleverna genom tiderna. Det ena förutsätter som alltid det andra. Dessa gamla bilder ses på nytt sätt i ljuset av hans senare utveckling, liksom de blir en del av vad vi får se idag. De aktuella målningarna, som jag ser dem, driver ett spel mellan rum och yta. Han söker sig till gränser i landskap och konst. Andreas Erikssons måleri både skapar och bryter sin illusion.
Andreas Eriksson visar också en serie torrnålar. Det handlar här om den stillsamma energi som finns i gränserna mellan strand och vatten, och spelet mellan orört papper och försiktiga, nästan ömsinta, linjer och mönster som också är en sida av naturens många uppenbarelseformer i hans konst. I Andreas Erikssons bilder möts det föreställande och det abstrakta på lika villkor. De ger varandra ny uttryckskraft. Det skapar en angelägenhet i motiven som griper och drabbar. Och det är det som är det viktiga och dess storhet. På något avigt men omisskännligt sätt känner man också igen sig själv i dem.
