Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Lidköpings konsthall | Carolina Jonsson

I sin utställning på Lidköpings konsthall kodar Carolina Jonsson om landskapen till ett abstrakt språk, skriver Bo Borg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Konst

Lidköpings konsthall

Carolina Jonsson

t o m 2/2

På ett plan kan man säga att Carolina Jonssons utställning på Lidköpings konsthall handlar om att hitta skärningspunkten mellan verklighet och fiktion. Hennes videoverk kan ses som ordlöst poetiska skildringar av naturen utan början eller slut i konventionell mening.

Ecolonia är hennes namn på det subjektiva universum där hennes berättelser utspelar sig. Det centrala verket heter Turbulens. Det är en tio minuters videoloop.

På en vägg projiceras en lugn sekvens av filmer. Allt man ser verkar bekant. Långsamma scener spelas upp. En nyplöjd åker. I förgrunden fladdrar en fjäril. Klipp. Några kor i loj vila. Klipp. Plötsligt går åskan med märkliga ljudeffekter som skapar ett glapp mellan ljud och bild

I de här manipulerade landskapsbilderna råder drömmens logik. Tiden är inte linjär. Man uppfattar förloppet som surrealistiskt fast det väl egentligen är mera realistiskt än vårt schablonseende.

Långsamheten skapar en laddning och förväntan. Men det är något som oroar, som inte stämmer. Bilderna verkar ruva på en hemlighet. Ändå är det som om man inte ser den fast den ligger i öppen dager. Vardagen skevar. Upplevelsen är känslomässig snarare än intellektuell. I all sin stillsamhet får verket oss in i sitt meditativa kraftfät.

Flera av bilderna har symmetrin och balansen accentuerad. I en sekvens, som projiceras på en landskapsbuktig projektionsyta, ser man efter ett tag att vattnet i strömmen i mitten samtidigt rinner åt båda hållen som om det vore den mest naturliga sak i världen. Det blir som i en dröm med en alldeles egen förlösande logik.

I en del av utställningen finns ett montage av staplade långsmala lådor. På ena sidan är bilder projicerade. På den andra finns titthål där man kan se samma bilder om man tittar in. Det blir intressant att se föremålen isolerade helt utan referenspunkter.

Carolina Jonsson kodar om landskapen till ett abstrakt språk för att gestalta de tillstånd hon vill berätta om i ett öppet okorrumperat och på sitt sätt vackert språk.

Bild - 2
Mest läst