Lev Rubinstein | Ryska dagsedlar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I ett förord riktat direkt till den svenska läsaren av Ryska dagsedlar konstaterar Lev Rubinstein att en texts genre alltid bestäms av dess kontext. Det gäller förstås inte minst Rubinsteins egna dikter, som han efter förföljelser från Sovjetregimen började skriva på numrerade kartotekskort. Ett urval av dem finns på svenska i den fina samlingen Tiden går.

I Ryska dagssedlar finner vi dock inte Rubinsteins poesi, utan kortare prosatexter som hamnar någonstans mellan krönikan och essän. Texterna är från början publicerade på nätet mellan 2007 och 2015 och alla av dem vinner nog inte på att publiceras i bokform.

ANNONS

De många men ofta vaga allusionerna på dagsaktuella händelser gör det ibland svårt att förstå riktigt vad Rubinstein polemiserar mot och bokens tyngd ställer större krav än webbsidans.

Men för den som läser vidare finns mycket att hämta. Merparten av texterna är ändå skrivna under 2014 och det Rubinstein tar strid mot här är förstås Rysslands framfart i Ukraina och framförallt den eskalerande ryska nationalismen. Med omväxlande hjälp av parodin, pastischen och uppriktigt resonerande attackerar han idiotin och avtäcker nationens gamla och nybildade myter.

Mot de falska nostalgiker som vurmar för den ryska kulturtraditionen invänder han att den ryska kulturtraditionen, om en sådan nu finns, också alltid har varit en av opposition och kritiskt tänkande.

Särskilt intressant blir det när Rubinstein skriver om maktens språk. I en text leder han i bevis hur makten aktivt försöker tömma språket på mening, i en annan att Ryssland just nu är scen för ett språkligt inbördeskrig. I sådana fall är Ryska dagsedlar tvivelsutan att betrakta som en inlaga i striden.

Och dessutom, om pennan nu verkligen hade varit mäktigare än svärdet, så hade Rubinstein definitivt vunnit den.

ANNONS
ANNONS