Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lena Einhorn | Blekingegatan 32

Lena Einhorns roman handlar om hur Greta Gustavsson blev filmstjärnan Garbo. Kajsa Öberg Lindsten längtar efter lite färre referat av flickbokskänslor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lena Einhorn

Blekingegatan 32

Norstedts

Lena Einhorns nya bok, Blekingegatan 32, är en roman med verklighetsbakgrund. Den handlar om hur tonårsflickan Greta Gustavsson från fattigkvarteren på Söder i Stockholm förvandlas till den världsberömda Hollywoodskådespelerskan Greta Garbo.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

1920 jobbar den femtonåriga Greta på det stora varuhusets hattavdelning. Hennes brådmogna skönhet väcker uppseende. Hon får medverka i en reklamfilm. Två år senare blir hon antagen vid Dramatens elevskola. Hon är yngst i gruppen, där ingen annan kommer från arbetarklassen.

Men hon är bra på att hävda sig. Hon roar kamraterna med sina hyss, motstår förtryckande lärare, låter sig uppvaktas av rika män, och blir förälskad i sin bästa väninna på skolan, den självständiga och ömsinta Mimmi Polack. Till slut fångas hon upp av demonregissören Mauritz Stiller, som gör henne till stumfilmsstjärna i Gösta Berlings saga 1924, samma år hon fyller nitton. Resten är, som man säger, historia.

Författaren och filmaren Lena Einhorn är van vid att hantera dokumentärt material. Inspirerad av vittnesbörden om den unga Greta, och av Gretas kärleksfulla brev till Mimmi, som publicerades 2005, ville hon göra en berättelse om hurdan den tystlåtna legenden Greta Garbo egentligen var. Innerst inne.

Men får jag verkligen veta det? Långa stunder känns det som att läsa en välskriven flickbok från förr. Fröken Sprakfåle. Eller Anne på Grönkulla. Det är gulligt och livat. Det är ungdomens hänförelse och förvirring. Och hela verkligheten runt omkring de unga hjältarna är full av namn och färger, men ändå märkligt luddig i konturerna. Eller kulissartad.

Fattigdomen är en pilsnerfilm. Överklassen består av kåta, generösa herrar, med och utan stil, som gärna låter sig bedras av vackra flickor. Och alla konstnärer är gåtfulla demoner. Som i sitt inre gömmer en tragedi, som aldrig helt och fullt kan avslöjas.

Och kanske är det just dessa antydda tragedier som irriterar mig och minskar mitt intresse för berättelsen. Jag törstar efter mer konkreta fakta – påhittade eller verkliga – om Greta, Mimmi och Mauritz Stiller, och lite färre referat av flickbokskänslor.