Leif Holmstrand | Tjuvklyftan

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det sägs att människan började berätta historier för att läka den besvärliga klyftan mellan kronologisk tid och upplevd tid. I berättelsens form kan ett kronologiskt förlopp tecknas – samtidigt som enskilda ögonblick tillåts vecklas ut över kapitel, eller åratal passera mellan punkt och stor bokstav, just så som tiden kan upplevas. Genom att göra denna sammangjutna form till sin har människan lärt sig att känna sig hel (?).

Jag tänker när jag läser Leif Holm-strands Tjuvklyftan, hans sjätte bok sedan 2011!, att hans text gör något fullkomligt annat. Den börjar i den trasiga och galna människan och stannar där. Den väljer att vara klyftan mellan kronologisk tid och upplevd tid snarare än att låta den läka.

ANNONS

Ett persongalleri finns det i alla fall: Ann som sitter i en stuga och ironiserar (briljant) över sina egna försök att skriva om musik, Hanna, kompisen vars läkta yttre rymmer ett sargat inre, Pim och Pom som är strandpojkar med oklar funktion, Lars som i barndomen blir kränkt och våldtagen i ”tjuvklyftan” av allas vän Johannes – som han dödar med en sten. Och så Hinkmannen som ser allt och straffas, liksom hans gamla mor. Dessa två går igen ur tidigare Holm-strandböcker.

Texten är blixtrande intelligent, men också sjukt medveten om sina verktyg. Den är bestämd på att inte blixtra för mycket och absolut inte läka sin intrig, som i rehabiliterad form kunnat likna Monika Fagerholm eller Mare Kandre, för ungdomens och den slippriga naturens djävulska samvetslöshets skull.

Likt en ångestkropp skruvar sig texten tills kläderna sitter som hårda snaror på vissa delar av textkroppen, och blottar diffusa lemmar på andra ställen – barns och vuxnas lemmar. Jag väljer kropp-och-tyg-metaforen för att koppla till Holmstrands bildkonstnärskap, vars virkade installationer och påklädningsakter också brukar röra kroppars och glidande sexualiteters skydd respektive abnorma utsatthet. Alla hans verk hänger samman.

Men vad ska denna text föreställa? Vilken kroppsdel och tidrymd tillhör vem? Är det riktigt blod som färgar stenarna i tjuvklyftan eller är allt Lars psykotiska fantasi? Leif Holmstrand har inte skrivit en text att bli klok på utan att bli galen med. Ett visst masochistiskt begär bör man uppbåda för att våga gå ner i denna fängslande klyfta med honom, genom kropp, sexualitet, språk och berghäll.

ANNONS
ANNONS