Leif Holmstrand ger en användbar läsanvisning i inledningen till sin roman Städer som inte är städer. Berättaren lovar att ”slå sönder” de historier han berättar ”just innan de hinner avslöja något av vad som så lockande hållits fram till hälften”. Den metoden är konsekvent, när Holmstrand skapar Mona och Peter och följer dem på en erotisk, oftast starkt våldspräglad, sadomasochistisk och dödslängtande odyssé från London via Helsingfors och St Petersburg till Tokyo.
Skuld och förakt, förnedring och prostitution, förruttnelse och droger, brutalisering och stympning. Ett sådant nihilistiskt äckelprojekt har knappast iscensatts sedan Nikanor Teratologens härjningar. ”En sjuk gud drömde otäcka, vackra drömmar, men allt det där togs bort av den fascistiska upplysningskommittén”. Någon censurinstans är dock inte synlig i texten.
Som matris anges Federico García Lorcas Poet i New York och Edith Södergrans Septemberlyran. I synnerhet den sistnämnda blir läst – eller motläst – genom diktsamlingens titlar. Lorcas ande kanske frambesvärjs genom dikten om staden som aldrig sover, motsvarande bakgatornas upplösta narrativ. Surrealism och expressionism alltså, men framför allt dekonstruktion och den urbana, hedonistiska svarta romantik vars urfader är Baudelaire.
Holmstrand skriver snarare dikt i romanformat än romaniserar diktberättelser. Hans text är en installation, splittring och uppbrottet är hans metod: textens gränsupplösning är vertikal, den räcker finget åt romanberättelsens linjära kronologi. Ras och kön är teman. Peter har en bakgrund i dalsländsk nazism, och utforskar hudfärger genom sexuell närkontakt.
Både han och Mona – om de nu inte är antinormativa variationer riktade mot könsbipolariteten – avvisar kärlek i alla betydelser. Boken kanske är ett queermanifest. Men det kan å andra sidan vara att dränka den i det ”överkommunikativa” havet av ”oönskad meningsfullhet”.
