Numera säger man inte ”uppkomling”, man säger ”klassresenär”. Ett förmildrande uttryck av ett gammalt förakt. Uppkomlingen var en patetiskt arketypisk figur; han – det var mest en han – var nyrik och satt på krogen och skröt, och knäppte tölpaktigt med fingrarna åt servitriserna, de som var kvar i den klass han kommit från. Han försökte bete sig som borgarklass, men hade missförstått elegansen i dess diskreta förfining, dess inre koder, och blev en karikatyr. De som var födda fina hånlog; de som var kvar i underklassen hatade.
Sådär kan vi ju inte ha det; det gör klassamhällets klyvnad och paradoxer lite för tydliga. Alltså blev uppkomlingarna klassresenärer. Det gick minsann plötsligt att förstå dem; de kunde – teoretiskt – bli klappade på huvudet, och deras främlingskap omgavs av en poetisk aura, vid lämpliga tillfällen omsatt i litteratur. ”You know how it feels, you understand / What it is to be a stranger, in this unfriendly land”, sjöng en gång Bobby Bland i låten Lead Me On. Troligtvis syftade Bland på ett mer existentiellt än socialt och politiskt själstillstånd – men den här tvåradingen har ringt i mitt huvud i många år, så fort jag granskat vår samtidsdebatt närmare. Rättare sagt, våra samtidsdebattörer.
Så uppkomlingen – han som gör allting fel – finns inte längre? I sin självbiografi Gustavs grabb sammanfattar Leif GW Persson vart hans personliga utveckling och karriär fört honom: ”Jag talar alldeles för ofta om alla de pengar som jag tjänat trots att de flesta av mina nuvarande vänner är långt rikare än jag. Eftersom de också har en annan och bättre uppfostran så låtsas de att de inte hör vad jag säger.” Men jag har ett minne av att hans trätobroder Jan Guillou – född fin – vid tillfälle ironiskt påpekat denna GW:s uppkomlingstendens. Så förskönas uttrycken, medan nedlåtenheten består.
Leif GW Persson är ännu arbetarklass; han odlar ett slags cool tölpaktighet, och hans sarkasmer – som uppträder oftare än man tror – ligger lika mycket i tonfallet som i formuleringarna. De ur medelklassen som inte språkligt fattar underklassens koder kanske missar en del. Och det är naturligtvis lika roligt för oss ur arbetarklassen att se skribenter ur medelklassen troskyldigt göra bort sig, som det är för dem att ironiskt studera vår osäkerhet i finare sammanhang; ett slags terrorbalans. Så länge de sociala sammanhangen är som de är, förblir detta grundtillståndet.
GW Persson har tagit sig upp. Hans far var timmerman, modern hemmafru och städerska; sonen var begåvad och flyttades omsider så att säga tvärs över gatan, till en finare skola, med större krav. Han kom in i andra mer belevade sammanhang, och gjorde programenligt bort sig. Han började forska om brott. I samband med Geijeraffären utpekas han som tipsare, den som skvallrat om justitieministerns smak för prostituerade, en komplicerad intrig; han gjorde bort sig och hamnade i kylan. Därute skrev han sin första deckare. Den blev en succé, och långsamt tog han sig tillbaka. Nu är han en snart pensionerad professor, rik, folkkär, och han gör på sitt sätt fortfarande bort sig, i skrift, tal och sång – tydligen har Guillou svårt för hans ständiga gamla väckelsesånger.
Detta är skelettet, och jag väntade mig att självbiografin skulle sätta ordentligt med kött på benen. På sitt sätt gör den väl det. Vi får veta om hans goda förhållande till fadern, och det mer hätska till modern, som nyttjade sina – inbillade? – sjukdomar som utpressningsmedel, och som snokade väl grundligt i sin tonårssons privata angelägenheter. I deckarna är GW den suveräne berättaren, med sin behärskade energi, sin förmåga att utföra ett slags prosans talkin'blues; men i självbiografin redogör han mer än berättar. Pliktskyldigt, som fyllde han i ett formulär, redovisar han sin syn på barn, kvinnor, kärlek och sex, och annat väsentligt. Han vidrör en av sina smärtpunkter, då fadern råkade ut för en svår olycka, det som för evigt blivit till ett svart ångestfyllt hål i bröstet, en påminnelse om de existentiella villkoren. Men lika lite som då han uppträder i teve ser han oss rakt i ögonen. Gustavs grabb utgör ett slags kringgående rörelse. Själv är jag rätt misstänksam mot den litterära bikten, men om man nu ändå skriver i genren? Kort sagt har jag lite svår att helt förstå meningen med Leif GW Perssons självbiografi.
Sarkasmerna finns där, men med mer betsel i mun än tidigare. Återstår då hans bidrag till klassresenärens sociologi och psykologi. Och där är iakttagelseförmågan intakt, kylan i blicken man alltid bär med sig in i främmande land. Små anekdoter, hastiga nästan abrupta sidostorys, bilder som belyser faktumet att ingen helt lämnar en klass. Och aldrig tillåts göra det. Han minns en skolkamrat som hette Rolf Andersson och som efter ett sommarlov kom tillbaka som Rolf Askenstam, då hans föräldrar bytt namn. Hur läraren dock snabbt satte uppkomlingen på plats genom att noggrant och inför hela klassen stryka över Askenstam i klassboken. Är man en simpel Andersson är man det för alltid.
Naturligtvis. Leif GW Persson har förvisso inte förblivit vid sin läst, men på något sätt tagit den med sig upp i karriären. Från en mer förfinad synvinkel kanske detta verkar som en svaghet, men i rollen som skönlitterär berättare är och förblir det en av hans otvivelaktiga styrkor.
Född 1945.
Författare och professor i kriminologi vid Polishögskolan.
Debuterade med Grisfesten (1978, filmad som Mannen från Mallorca 1984), som följdes av Profitörerna (1979) och Samhällsbärarna (1982). Bland hans övriga böcker ryms Mellan sommarens längtan och vinterns köld (2002) och Den döende detektiven (2010).
Skriver dessutom bland annat krönikor i Expressen.
