Le Carré äntligen in från kylan

A legacy of spies är en märklig roman med ett, skulle jag tro, närmast unikt grepp från författarens sida, skriver Torgny Nordin som läst John le Carrés nya, och kanske sista, bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Spionen som kom in från kylan publicerades 1963 och blev David Cornwells genombrottsroman. Det stod emellertid ett annat namn på boken – John le Carré – eftersom Cornwell vid tidpunkten arbetade inom brittiska underrättelsetjänsten, MI6. Boken vilken utkom när kalla kriget var som kallast är en mörk skildring av dubbel- och trippelspel, huruvida höga ideal kan försvaras med moraliskt förkastliga metoder och vad lojalitet innerst betyder.

Le Carrés mer än halvsekellånga författarskap har varit spiongenren trogen och den har i hans händer förvandlats till litteratur av högsta klass; psykologiskt djuplodande, stilistiskt lysande och med förmågan att alltid säga något mer, något väsentligt om tiden. Ja, man kan läsa hans spionböcker som ett slags historiska romaner; ungefär som Astrid Lindgren i Emil i Lönneberga skildrar Sverige på tröskeln till industrisamhället, granskar le Carré vad som hände i Europa under andra halvan av nittonhundratalet.

ANNONS

Nyligen utkom den snart åttiosexårige John le Carré med sin senaste bok – och förmodligen sista – med rötter i kalla krigets spionverksamhet: A legacy of spies. Det är en märklig roman med ett, skulle jag tro, närmast unikt grepp från författarens sida. För med nya boken återförs vi till Spionen som kom in från kylan och bakgrunden till varför det gick så illa; varför Alec och Liz dödades av de östtyska gränsvakterna framför Berlinmuren, hur resonemangen såg ut och vilka överväganden som låg bakom. Efter femtiofyra år får vi slutligen svaret på hur det verkligen gick till. Eller inte. Vi rör oss alltjämt i ett skymningsland.

Det är således dags att plocka fram såväl genombrottsromanen som trilogin om engelske spionmästaren George Smiley och hans envig mot den enigmatiske Karla i Moscow Centre. A legacy of spies är en lysande bok, men den förutsätter insatthet i le Carrés spionvärld för att komma till sin rätt – och för att läsaren ska kunna förstå författarens poäng med att låta spioneri bli en metafor för den mänskliga existensen. Ett brev inleder historien. Peter Guillam, vilken nu torde vara i David Cornwells ålder, är sedan länge pensionär och lever ett stillsamt lantliv i Bretagne. Under sin aktiva tid i MI6 - Cirkusen är le Carrés beteckning – arbetade Guillam under George Smiley, men det är historia nu. Så får han alltså ett brev från sin gamla arbetsgivare som kräver att han omedelbart inställer i London.

ANNONS

Väl i det nya groteska fortet vid Themsen, som Guillam själv säger, blir han korsförhörd i veckor av nya tidens underrättelseteknokrater. Det gamla uppdraget Windfall, vilket Spionen som kom in från kylan handlar om, har fått nytt liv genom att de mördades barn kommit händelsen på spåren i akter i Stasis arkiv. De hotar nu stämma MI6 som de anser ansvariga och politikerna fruktar skandal.

Förhörsledarna meddelar att det ytterst handlar om britternas iver att vältra sig i skuldkänslor och historiska övergrepp: “The historic blame game is our current rage. Our new national sport. Today’s blameless generation versus your guilty one.” Långsamt klarnar bilden, Guillam återfinner igenväxta stigar och går på upptäcktsfärd i gömda rapporter och hemliga arkiv. Det är elegant och – det måste sägas – jämfört med det mesta som skrivs i genren i dag känns läsningen av John le Carré som att äntligen komma in från kylan.

ANNONS