Som den virtuose akvarellisten har Lars Lerin satt sin signatur till mer än Värmlands skogar och vatten. Hans penslar har efter hand färdats till både Lofoten, Iran och Indien.
Som bildkonstnär är han viktigt nog dessutom fotograf och författare. Med nu ett fyrtiotal böcker har han de facto skapat en egen bildboksgenre – en lerinsk hybrid av dagbok, arbetskalender och resejournal. Han är ”upptagen av att bara finnas till” skriver han och man tror honom genast och samtidigt är produktiviteten maximal.
Det är mycket Lars Lerin just nu. Sara Broos regisserade 2012 en långfilm om konstnären – För dig naken. Han medverkade i SVTs Fråga kultureliten. Han är aktuell med två nya böcker – Egna hem och nu i stort format med loggboken Naturlära. Hans mångsidighet ägnas en utställning på Strandverket på Marstrand (tom 8 juni). Fortsättning följer med en ny utställning på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn.
Den senare har fått namnet Kulisser, vilket låter oväntat för en konstnär som noga synat lägsta kräk i kärr och syra, minsta strå mellan dimmors frost och dun. Kulisser visar en stor och fascinerande tonviktsförskjutning i konstnärskapet. Lars Lerin som blivit specialist på avlägsna ödehus hanterar nu höga byggnader både i Västerlandet och Österlandet. Naturlyrikern har klätt om till civilisationskritiker och det stora partituret brummar av borduntoner. Inte undra på att Lars Lerin blivit kulturelitens älskade kusin från Värmlandet.
Det finns därför ett hisnande längdsnitt mellan Naturlära och Kulisser. I bokverket är han minutiös i den penslade dansen mellan rakbladsvass linje och upplösning i tveljus. Lerin korsar tid och temperaturer som den där väderlekaren som älskar gråljuset. Någon idylliker har han aldrig varit. En sann akvarellist gillar helt enkelt inte vackert väder.
Lerin skriver: ”Den koloristiska klangen uppstår ju först i relation till hav och himmel. Genom luft, perspektiv, temperatur, ljus och fukt är landskapet i ständig förändring.” I Naturlära handlar det om limes norrlandicus, gränslandet mellan ek och gran som ligger sedan istiden som en sipprande moränmadrass genom Värmland.
Det är därsom det oansenliga blir storslaget. Grumsigt strandvatten, schatterade stenar, kryp i naturens finstilta näringsliv, löv i årets alla modesäsonger, park och vildmark, dimma och imma, tunnaste vinterstrån, fåglar och möss och till sist vintersnöns stora blekning av allt.
Människor syns mer sällan. I stället är det boningarna som fascinerar honom som förgängligheter. Gårdar, kojor, ruckel, ruiner. Jag gissar att där finns ett förstulet fokus för Lars Lerins uppmärksamhet. Han söker den elementära men också ensliga friden i en mystisk mellanform av levande och dött. Varken det ena levande eller det andra dött, men just den kanske läkande passagen av förgängelse.
Den iakttagelsen bär jag med mig till utställningen Kulisser för där överförs alla färdlinjerna från norrlandsterritoriet till en mäktig civilisationsskildring. Detaljstudierna växer till jättetablåer och skymningsljuset från kalhygget har glidit över i nattliga stadszoner. Det är utan tvivel en kulmination i konstnärskapet. De flesta verken är skapade de senaste fem-sex åren.
Lerin börjar med det minsta – runt 150 sammansatta naturbilder kallade Innanhav. En björkskog blir sedan till altare. Vi ser stora våder av konserverade men likväl flygande fåglar i reflekterande vitrinskåp. En lika dystert vacker målning fylls med döda paradisfåglar som hänger som troféer. Därefter nattliga hamnar med lite Tintin-känsla. Därnäst leder vägen ut i bildberättelserna Civilisation och Bibliotek.
Å ena sidan förfallande hyreskomplex rågade av mänskliga hemligheter, å andra sidan åldriga men färgglödande volymer på hyllrad efter hyllrad. Det är där jag måste stanna upp eftersom också boktitlarna blir till oläsliga hemligheter. Där finns en bildmagi som lyser av märkligt sagoskimmer, fast utställningen har sitt egentliga slut strax efter i en vägg med österlandets ljus och hus. Ljuset från öst – ex oriente lux – dammar tomt mellan grått och ockra.
Lerins Kulisser drar således en båge från väst till öst. Prakt och ödslighet har ingått förtäckta förbund och i flera bilder anar jag dystopier som de i Roj Fribergs bildvärld. Lerin målar oss bilder av det förflutna som också är det framtida förflutna. Hans akvarell Ukraina från 2011 får kallas profetisk – en försliten samling postsovjetiska hyreshus bildar kulissen för ett stort tomrum där två måsar plötsligt fångas av ljuset.
Där står slutligen Lars Lerin i korsningen mellan naturen och kulturen. Han vänder rum ut och in och i ett bibliotek växer några väldiga träd – bok vid bok. Det är grandiost och ofta just underskönt för ögat. Men det är inte så mycket avbildningar som en sorts fiktiva minnesbilder i storformat. Suddiga, skarpa. Förmedlingarna är inte alltid helt lyckade. Han parafraserar bildkonst och filmer. Marcus Larsons fors och Böcklins ö, Hitchcocks Fönster åt gården och Alcatraz. Jag blir mindre förtjust i dessa bilder eftersom suggestionen blir till affischlik fantasy. Fast det känns ändå annorlunda i två andra bilder i serien; Murnaus Nosferatu och fasaden från Kraków. En drakulisk adventskalender hugger till!
Lerins nattliga zoner är då även oroliga drömzoner. Naturbekännelserna har blivit kulturkulisser och historiska allegorier – ofta med en svag palimpsest av löpande skrift som fälls ut i bilderna som en skiktröntgen. Från finstilt naturliv till oläslig brevskrift. Jag anar att det också är skriften som döljs i Lars Lerins naturbibliotek.
.
Ämnet
Den värmländske bildkonstnären Lars Lerin ställer ut stort iSkärhamn och utkommer med loggboken Naturlära.
Skribenten
Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen och skrev senast om Torsten Ekbom som bibliotekets äventyrare.
