Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Holmberg | Gabrielle Chanel, ett liv, en myt

Stilikonen Coco Chanel var klassklättrare, men också antisemit. Lars Holmberg behandlar henne med silkesvantar i sin träiga biografi, anser Björn Gunnarsson.

Biografi

Biografi

Lars Holmberg

Gabrielle Chanel, ett liv, en myt

Carlssons

Coco Chanel, var det bara ”den lilla svarta” och parfym ”No 5”? Efter publiceringen av Hal Vaughans biografi Sleeping with the Enemy: Coco Chanel’s Secret War 2011 utbröt något av en historikerstrid om graden av modedrottningens antisemitism och kollaboration med nazisterna i det ockuperade Frankrike. Vaughans avslöjanden ändrade också bilden av Chanels personlighet: från glamorös till avskräckande. Hon var en ”wretched human being”, skrev exempelvis New York Times anmälare Judith Warner. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Svenske sociologen Lars Holmberg tar sig an het materia när även han försöker sig på en Chanel-biografi. Han lutar sig tungt mot tidigare levnadstecknare (det finns mängder), har lånat boktiteln från Justine Picardies biografi, och uttalar att han främst intresserar sig för myten om Chanel, den som hon i hög grad formade själv. Hon var en mästare på att skapa sitt eget varumärke. 

Många klassresenärer gör en dygd av enkelt ursprung. Men Chanel gjorde vad hon kunde för att dölja, eller åtminstone relativisera sitt ursprung. Dotter till en tvätterska och en resande klädförsäljare, född på fattighuset, moderlös vid tolv års ålder, uppfostrad i nunnekloster, tidigt sysselsatt med textilarbete. Kläder och sömnad är, föga överraskande, en röd tråd i hela hennes liv. 

Holmberg mera redovisar än analyserar klassklättrarens opportunism. Chanel griper ögonblicken i flykten verkar det som. När det kanske i själva verket är en mycket medveten strategi. Hon hade också förmågan att vara ett med tidsandan. Hennes nyskapelser inom modet utnyttjar perfekt det sociala rummets möjligheter: radikalt nytt, men inte alltför nytt, inte bortstötande för den lyxiga kundkretsen. 

Med sin klassbakgrund kunde hon ha blivit både klädförsäljare och sömmerska. Men hon måste ha haft den traditionella kapitalistens entreprenörsanda och en typisk underklassdrift: den som en gång varit fattig och föräldralös kan aldrig bli rik nog för att trygga sig, både psykiskt och materiellt. Hon måste också ha varit enastående receptiv för att kunna uppfatta och reproducera koderna i samhällsskikt så annorlunda mot hennes ursprungliga. 

Chanel har en förbluffande förmåga att attrahera män ur de översta samhällsskikten, män som hon hela tiden utnyttjar för att sätta företaget, modehuset, på finansiellt solida fötter: hon vill ”bada i nobilitet”. En fascinerande notis hos Holmberg beskriver hur Chanel bemötte krav på att hennes modellers (låga) löner måste höjas: ”Höja deras löner, är ni galen? De är tjusiga flickor allihop, de kan skaffa sig en älskare. Det borde vara lätt att hitta rika män som underhåller dem.” 

Genom männen fick hon tillgång till både det ekonomiska och kulturella kapital hon saknade. Älskarna är som en adelskalender ur både social och konstnärlig synvinkel. Salvador Dali och Stravinskij både gästar hennes hem och hennes säng. Alla historier om Chanel handlar mer eller mindre om hur hon utnyttjar de män i samhället absoluta toppskikt vars älskarinna – eller väninna – hon är till att skaffa sig själv positioner och utveckla sitt företag och dess med tiden sant globala varumärke. Inklusive den man som blir mest förödande vad gäller nazisamarbetet under andra världskriget: Hans Günther von Dinklage, med tvivelaktigt förhållande till Abwehr. 

Holmberg tar sig aldrig riktigt förbi mytens trollbindande skyddsmantel, den som Chanel själv sydde med så enastående skicklighet. Han skriver naivt, träaktigt, ospännande. Det hjälper inte med ett par sidors redovisning av Pierre Bourdieus socialteori: boken är mest ett mode- och kändisreportage på skvallernivå, ett idolporträtt utan överdriven vetenskaplighet. Holmberg går inte djupare i sina analyser än till att Chanel hade ”lätt för att gå från tanke till handling.” 

Men hur var det nu med nazisympatierna? Hur var det med den långa konflikten med bröderna Wertheimer, delägare i parfymtillverkningen, var den i någon mån betingad av antisemitism? Och den heltokiga Operation Modellhut, en fredsplan liknande Rudolf Hess flykt till England: var den uttryck för livlig fantasi påverkad av narkotika, eller sympati för det förlorande Tyskland? Holmberg försöker inte dölja historien, men han behandlar de brännande frågorna med silkesvantar. Vantar designade av Chanel.