Lars Andersson | Lomjansguten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lars Andersson var blott 20 år när han debuterade med romanen Brandlyra (1974). Inledningsvis förklaras bokens ­titel; brandlyra kallas en skada på tallen som orsakas av skogsbrand. Fyra decennier och minst ett par dussin böcker senare har skog och träd alltjämt en central plats i Anderssons författarskap.

I hans nyakortroman återvänder Per Jönsson Lumiainen – kallad Lomjansguten, vilket tillika är bokens titel – till sin barndoms trakter i de värmländska finnskogarna efter att i åratal ha försörjt sig som grovarbetare och musiker i Norrland. Vid ett träd stannar han till och betraktar sitt ansikte. Som barn yxade han fram det i trädstammen, högg in ett grovt men omisskännligt självporträtt.

ANNONS

Lars Andersson yxar inte grovt. Där­emot har han förmågan att med få, mycket ­exakta hugg, frammana högst levande gestalter och miljöer. Spelmannen Lomjansguten har existerat – mytomspunnen i snäva kretsar, okänd för de flesta – men man vet inte mycket om denne slarver och virtuos som verkade på 1800-talet. I Anderssons berättelse får han liv, skissartat kan tyckas, men konturerna är dragna med en sådan precision att den fragmentariska historien blir närmast filmiskt tydlig.

Lomjansguten är enrastlös konstnärssjäl, ständigt på flykt från barndomens dystra skog, redan i tonåren far han runt, super och spelar, hamnar i Kristiania, flyr vidare till Hälsingland, Jämtland, Medel­pad och Ångermanland. Åren går. Han återvänder till Värmland ibland, gifter sig, avlar massor av barn, flyr igen, tjänar pengar, spenderar dem, en rotlös vandrare, allt mer sliten, tystare, trasigare.

Jag letar på Spotify, hittar Vals efter Lomjansguten, lyssnar – och blir besviken. Det är ganska ytligt och lättstampat. Vilket man inte kan säga om Lars Anderssons roman. Den är spröd, lyrisk, svävande. Och samtidigt kraftfull på ett dräpande sätt. Som ett yxhugg.

ANNONS