Lapidus om sin senaste: "Jävligt bra. Objektivt sett"

Det händer att Jens Lapidus spelar upp små låtsasrättegångar hemma. För att förklara för sina barn vad han sysslar med. Att han skriver böcker är enklare, de går att hålla i handen. Men advokat? Betyder det att han hjälper polisen? Eller kanske tjuvarna? Nja, snarare det senare. Äldste sonen, nio år, och någon av hans kompisar får agera åtalad och målsägare, låtsasvittnen kallas in och så småningom hittar man på ett domslut tillsammans.

– De tycker det är skitkul. Förstår att saker kan gå fel även om det inte var meningen.

"Ser inte ut att ha hunnit kamma sig"

Han brukar beskrivas som megasuccéförfattare, advokat och trebarnspappa. Ordningen beror på sammanhanget. Sedan fyra månader tillbaka gäller inte advokattiteln, men mer om det senare. Vi börjar med författaren, den som nu sitter framför mig – och som han själv skulle beskriva i en bok: ”Mörka kläder och ryckig gångstil. Salt- och pepparfärger i skägget. Ser inte ut att ha hunnit kamma sig.”

Ska vi hålla fast vid hans språkbruk kan fortsättningen bli: "Fortfarande chockt snygg. Najs tröja. Blå fingrar från ascoola jeans som är så nya att de färgat av sig. Grymt pratsam även om han nu och då döljer en gäspning. Kvällen före blev sen."

– Jag skrev gästlistan till mitt releaseparty.

Han är i mål, igen. Nu kommer Top dogg, tredje delen om det något udda radarparet Teddy och Emelie Jansson, han etablerad kåkfarare, hon advokat med egen, nystartad firma. De rör sig fortfarande mellan Stockholms undre värld och de övre, minst lika kriminella, skikten. Det är ett spel om pengar och människor. Om mord, blod och pengatvätt – och det hemliga nätverk som i decennier utnyttjat unga tjejer. 474 sidor med oväntad upplösning.

– Först in i halva historien insåg jag själv vem som var den största skurken.

Hans ostrukturerade arbetssätt beror inte bara på bristande disciplin. Mer verkar det handla om att värna arbetslusten.

– Om jag från början vet exakt vad jag ska skriva dödas berättarglädjen. Vad kan då överraska mig? Det är väl inte så att jag har flow varenda dag men när det händer, kanske en gång i veckan, känns det som berättelsen tar med mig på en ride, lika mycket som jag drar iväg med berättelsen. Fattar du?

Jo, jag förstår. Varje intervju med Jens Lapidus brukar rymma snabbheten. Överloppsenergin. Sen lågstadiet i Ekenbergsskolan i Gröndal har han, enligt egen utsago, haft ”myror i byxorna”. Längre fram behövdes en speciallärare för att han inte skulle störa klasskompisarna alltför mycket. Men redan lågstadieläraren Kerstin Blom fick honom att kanalisera energin till något kreativt. Ett av resultaten blev den något vingliga boken om privatdetektiven Bob.

– Han och Teddy, en av mina senaste huvudkaraktärer, drar absolut åt samma håll. Det hör man ju på namnen att de är lika.

Ville bli brandman

Själv ville han bli brandman från början. Sedan journalist. Skrev en artikel om tandborstar, ifrågasatte om alla nya modeller verkligen ökade tandhälsan. Ingen tidning ansåg frågan vara så brännande att texten krävde publicering. Så småningom landade han i advokatyrket, först som affärsjurist innan han sadlade om till brottmålsadvokat. Valet att lägga sin kraft på människor, inte affärstransaktioner, verkar rimligt för den som ständigt funderar på varför människor är som de är. Och gör som de gör. Den som stirrar ut folk på stan och notorisk tjuvlyssnar på andras samtal så fort tillfälle ges. På tunnelbanan händer det att han måste slita upp mobilen och snabbskriva ner replikskiftet från några medpassagerare.

Men att han blev kriminalförfattare – ja, det berodde väl på Sollentuna tingsrätt. Där han satt ting och dörrarna öppnades till en undre, skitig och farlig värld. När han väl kommit hem blev han tvungen att skriva av sig.

– Det var ett sätt att omvandla det jag upplevt i rättssalen. Inse att det inte bara var ren och skär ondska utan kanske handlade om andra saker.

Första boken, Snabba cash, blev en succé och ...

– Den blev inte succé, den blev ett fenomen. En sån där bok som kommer vart femte år. Alla läste den, hade en relation till den.

Också de kriminella. Frågan om hans böcker förhärligar gangsterlivet är inte ny. Han minns polisen som efter en av hans föreläsningar berättade att varje gång man gjorde tillslag hos gängmedlemmar i Söderort hittade man en poster med Al Pacino i Scarface och en Lapidus-bok. Varje gång.

– Han var också inne på att jag förhärligar den undre världen. Men liknelsen med Scarface är bra för vad händer med Tony Montana? Jo, han dör. Mina kriminella huvudkaraktärer har det inte heller så bra. De är rädda, har ont i magen, åker i fängelse - eller dör.

Ändå känns det som du skriver om dem med varligare hand än när du skissar personer ur överklassen. Där är eggen mer vässad.

– Absolut. Dom som har det tufft måste man vara snällare mot. Jag har en fäbless för att driva med överklassen, det har jag gjort i nästan alla mina böcker.

Det är underdog-perspektivet han odlat och även om Jens Lapidus från början varnar att han aldrig blir privat i sina intervjuer måste vi få in en flik från barndomen. Att han kommer från en judisk släkt. Och har en mamma som jobbade som socialarbetare när han var liten.

– De två faktorerna samverkade. I mitt ursprung fanns en historik av att vara utsatt och mamma berättade om människor som var utsatta även i dag. Men mina böcker är inga politiska pamfletter, det finns en samhällskritik men den kommer ur olika munnar. Mina egna åsikter ligger väl närmast underdogsens. Men jag vill inte vara övertydlig om vad som är rätt eller fel.

Handlar om självbevaresledrift

Att familjelivet hålls utanför offentligheten handlar främst om självbevarelsedrift, säger han. Plus att han, rent principiellt, inte ser sitt privatliv som intressant.

Men det kan väl jag få avgöra?

– Nej. Detta, menar jag, är en plåga i samhället. I stället för att kända människor får tala om viktiga saker, om vad de gör och varför, frågas de ut om vad de åt till frukost eller tycker om för kaffe. För mig är det att fokusera på – nej, skriv inte det för då låter jag väl jävligt dryg – men på det banala. Jag vill inte bli en människa känd för vad jag äter utan för vad jag skriver som författare.

Men på ditt Instagramkonto finns också privata bilder.

– Nån bild har man fått använda i utländska tidningar. Där är jag mer liberal. Det är mindre farligt att vara privat i Norge.

Varför?

– För att jag inte bor i Norge.

Det låter inte särskilt konsekvent.

– Säg att jag är nationellt konsekvent. Men det här är viktigt, inte minst för kända kvinnor. Ibland känns det som de nästan uteslutande får prata om sin ångest eller sina kläder. Inte varför de tog en filmroll eller skrivit en bok.

Hans egen drift som författare är att underhålla sig själv och sina läsare. I nu nämnd ordning.

– Om jag sen kan få någon läsare att i någon enstaka stund identifiera sig med någon karaktär eller känna sympati – då har jag lyckats.

Skriver på heltid

Sedan i vintras är han författare på heltid. Blev helt enkelt tvungen att välja.

– Jag nådde den punkt där om jag fortsatte som advokat med så lite arbetstid skulle jag inte längre tillhöra de bästa. I så fall måste jag gå upp i tid – och då skulle jag inte hinna skriva. Bättre sluta på topp och bli enbart författare.

Beslutet tvingade honom ur Advokatsamfundet, som medlem måste man utöva yrket. Den dag han återvänder – och den lär komma - utgår han från att han automatiskt blir invald igen.

Men nu, under mellantid, är det frihet han känner?

Han skakar på huvudet, bestämt.

– Det jag känner är tomhet. Jag har redan drabbats av rena nostalgiattackerna. Känt hemlängtan, höll jag på att säga. Frågan kommer krypande: Vad har jag gjort?

Det han saknar är inte bara kolleger utan också dramat i rättssalen. Närheten till verkligheten. Att gå i en fängelsekulvert och inse att – shit - så här har vissa människor det.

– Man är nära botten, man förstår mer. Å andra sidan älskar jag att skriva. För mig är det ett sätt att återställa energin, nå harmoni. Aktiv avkoppling eller vad det heter.

Han kan bygga lego också. Processen är likartad, att gå in i en bubbla, känna flow. Även om ett bokprojekt på 500 sidor – också och förstås – är en intellektuell utmaning.

Men varför måste varje bok han skriver bli en tegelsten?

För att hans historier kräver det, förklarar han blixtsnabbt.

– Alla vill ha det så, jag också. Den goda, perfekta berättelsen blir svårare och svårare att få ihop. Man måste lägga på mer och mer grejer.

"Klart de inte kommer att få säga hora"

Hans böcker har inte bara uppmärksammats för sina deckarintriger. Det handlar om språket också, den Lapiduska som han odlat till särart med korta meningar, rak ordföljd, verbet tidigt i varje sats, sparsam kommatering. Plus förortskillarnas språk, alla könsord och ”knulla din mamma” och fucking hit och dit.

När kommer han att låta sina egna barn läsa en Lapidus-deckare? Han stryker med en blå hand genom det okammade håret, försäkrar att hans barn redan hört mycket värre uttryck på Youtube.

Ännu är de förstås små; nio, sju och fyra år.

– Men det är klart de inte kommer att få säga hora hemma. De får inte ens säga idiot till varandra.

Själv läser han och hans äldste son varje kväll. Var sin bok, bredvid varandra.

– Barn gör ju inte som man säger utan som man gör. Vi vill visa att läsandet är viktigt i vår familj.

Landets svensklärare hyllar honom för att hans böcker blir lästa av killar som annars inte slösar tid på tryckta ord. Ingen behöver vänta länge på fortsättningen. Redan i höst kommer serien Advokaten på Viaplay, efter en idé som han utvecklat tillsammans med Hans Rosenfeldt och Michael Hjort.

Måhända byter han genre framöver. Om han lyckas.

– Att skriva om kärlek är svårare än att skriva om mord. Hur det är att skriva om sex vet jag inte. Kanske kan man lära sig. Komma med några erotiska noveller.

Men först ska Top dogg – med titel efter rapparen Snoop Dogg och en lek med engelskans dog – ut på banan. Jens Lapidus verkar kolugn inför både lansering och recensioner. Hans tidigare böcker har gjort honom ekonomiskt oberoende ett bra tag framöver. Självkänslan verkar ligga helt i nivå med intäkterna.

Tveklöst försäkrar han:

– Tog dogg är en jävligt bra bok. Även objektivt sett.

Karin Thunberg