Hyllad bok. Olivia Laing skriver om konstnärskap som det är lätt att man på förhand tror sig känna. Hon lösgör Edward Hoppers Nighthawk ur sin kliché och får en annan relation till Andy Warhols konst när hon upptäcker att de delar vissa erfarenheter.
Hyllad bok. Olivia Laing skriver om konstnärskap som det är lätt att man på förhand tror sig känna. Hon lösgör Edward Hoppers Nighthawk ur sin kliché och får en annan relation till Andy Warhols konst när hon upptäcker att de delar vissa erfarenheter.

Laing visar upp ensamheten i vår tid

Olivia Laing undersöker med skärpa den ensamhet hon själv upplevde i New York, genom att följa konstnärsikoner som gjort staden till sin. Samtidigt öppnar hon klarsynt våra ögon både för isoleringens inre och ger konstnärskapen ett nytt ljus.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

The Trip to Echo Spring, Olivia Laings förra bok, var en vemodig och intelligent skildring av alkoholens påverkan på en handfull författarskap, vars liv överlappade varandra. Raymond Carver och John Cheever som sladdar in på en isig parkering i Iowa City på jakt efter mer sprit. En allt mer uppsvullen Scott Fitzgerald som ansåg att han slutat dricka när han ”bara” drog i sig öl. Scener som fastnade med anekdotens styrka.

I Den ensamma staden har svärtan och analysen djupnat. Avstampet är, liksom i förra boken, personligt. Författaren anländer till New York och en lånelägenhet med ”arsenikgröna väggar”. Hon är dumpad i en stad där hon saknar egentlig tillhörighet. Relationen gick i putten innan hon ens hunnit packa upp. Inte heller finns det något som drar henne tillbaka till London. Kraften i ensamheten gör henne socialt hämmad. I desperat behov av något som kan ersätta förälskelsen, söker hon efter bevis i bildkonsten på att andra befunnit sig i samma tillstånd som hon, och genom verken får hon syn på dess upphovsmän.

ANNONS

För det må vara en ensam stad – men den är befolkad. På de myllrande gatorna, i neonljuset, det strilande regnet och smutsen, har andra gått före henne med sina respektive ensamheter. Personer som Henry Darger, Edward Hopper, Klaus Nomi, Andy Warhol och David Wojnarowicz. I sin analys av deras verk, och hur de ger uttryck för en inre isolering, försöker Laing sätta ord på en erfarenhet med oklar gräns mot depressionen och samhällets repressalier mot det avvikande. Ensamhet, varje tonårsdikts klagan, och samtidigt en central erfarenhet i den mänskliga existensen. Olivia Laing har helt rätt i att dess mening och värde förtjänar en seriös studie.

Vid fönstret med en persienn som fastnat får hon syn på sig själv utifrån som en Hopper-kvinna. Edward Hopper som målat den envetet reproducerade tavlan, Nighthawks, där betraktaren ser in i en diner genom ett buktande glas. Innanför syns fyra personer, omgivna av en stor ödslighet. Ett amerikanskt skillingtryck, som Olivia Laing – med sin förmåga att para språket och blicken – lösgör ur sin kliché när hon betraktar originalet och beskriver vad hon ser. Detaljer träder fram som skymts av det alltför bekanta motivet.

I ett kapitel om Andy Warhol beskriver Olivia Laing hur hennes ensamhet förstärks av språkförbistringar, och att hon först efter att ha sett en intervju med Warhol på Youtube – och förstår att han kämpade med talet – verkligen förmår se hans tavlor. I likhet med Hoppers, ett konstnärskap som det är lätt att redan på förhand tro sig känna. Andy Warhol, som var ensam trots att han ständigt omgav sig med människor, och blev skjuten av en likaledes ensam människa, Valerie Solanas, ett skott som deformerade hans kropp och tvingade honom att bära korsett resten av livet. Warhol påstod att han gift sig med sin bandspelare, och använde den både som ett medel att komma människor nära och som en barriär för att de inte skulle komma för nära honom.

ANNONS

Män och manliga konstnärskap, men som i exemplet med Warhol handlar Laings bok också om den ensamhet som uppstår när du inte passar in i en av samhället sanktionerad sexualitet, eller kroppslig norm. I fotoserien Rimbaud in New York, som skapades av David Wojnarowicz, poserar en man (i själva verket olika män) med en ansiktsmask föreställande Arthur Rimbaud på platser dit män går för sex bortom heteronormen. Och Klaus Nomi skapar ett utseende åt sig själv, omöjligt att definiera utifrån ett tydligt kön.

I likhet med flera böcker på sistone, till exempel Melissa Broders So sad today, framhåller Den ensamma staden tekniken som något som både erbjuder sätt att bryta sig ur isoleringen och befästa den. Internet är ett fönster mot världen, men också något som håller oss åtskilda från den. På det sättet är det inte underligt om Edward Hoppers målningar, med sina svävande, voyeuristiska perspektiv, avslöjar något om hur ensamheten ser ut i vår tid. För den som verkligen ser efter. Något Olivia Laing, med sin förmåga att hitta ögonöppnande formuleringar, hjälper till med.

Laing är en omsorgsfull författare, utan behov att briljera med de insikter hon skriver sig fram till. Det är en välgärning att Daidalos ger ut henne på svenska, dessutom i så god översättning. Karin Andersson och Sofia Lindelöfs arbete präglas av samma precision som Olivia Laings stil.

ANNONS

Den ensamma staden är inte en bok, den är en ny vän, vars umgänge gör, ja, livet lite mindre ensamt. En slutrad som jag är säker på att Olivia Laing skulle ha formulerat skarpare.

ANNONS