Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ladykillers | Gunnebo sommarteater

    Ladykillers har svårt att få upp ångan på Gunnebo sommarteater. Ensemblens olika karaktärer är behållningen i en uppsättning som för övrigt lider av pjäsens konstruktion.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    TEATER

    TEATER

    Ladykillers

    Gunnebo sommarteater

    Manus: Graham Linehan efter William Roses filmmanus

    Översättning: Birgit Grohe och Johanna Lindén

    Bearbetning: Lennie Norman och Claes Malmberg

    Regi: Lena Koppel

    Scenografi och kostym: Folke Strömbäck

    I rollerna: Claes Malmberg, Ulla Skoog, Ola Forssmed, Stefan Ljungqvist, Ulf Dohlsten, Dag Malmberg, Jill Ung och Karolina Engelbrektsson

    Spelas t o m 12/8

    Ett ljuvligare ställe för sommarteater än Gunnebo slotts trädgårdar är svårt att tänka sig. Men friluftsarrangemang i den svenska sommaren är högriskprojekt. I år har Gunnebo lagt tak över publiken. Väl på plats sitter man regnsäker, utan att därför tappa kontakten med den vackra omgivningen. Följden är ett jättebygge som tornar upp sig på ängen vid Södra stilträdgården. Det rymmer även en parasolltät serveringsterrass. Sommarteatern har gått från mys i gröngräset till storslaget event.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Själva scenen beskriver en motsvarande utveckling. Från några primitiva tiljor till fullständig kulisscenografi. Repertoaren har breddats i liknande takt. I år satsar Gunnebo på Sverigepremiär för West End-komedin Ladykillers av Graham Linehan.

    Storyn är en scenanpassad version av den legendariska filmen från 1955. Den med Alec Guinness och Peter Sellers i ett par av rollerna. 2004 presenterade bröderna Ethan och Joel Coen sin tolkning på duken – med Tom Hanks i den ledande rollen – och förlade handlingen till den amerikanska södern.

    Men här är vi tillbaka vid Kings Cross i London där tågen dundrar förbi tätt intill Mrs Wilberforces hus. En skojig poäng i föreställningen på Gunnebo är att tågen på riktigt far förbi en bit bort i grönskan. Betydligt diskretare, dock.

    Mrs Wilberforce är en gammal änka som lever ensam med sin papegoja. Hon är känd av närpolisen för sina osannolika historier. Nu vill hon hyra ut rum och en vacker dag står en herre i dörren. Professor Marcus, som i släptåg har en liten stråkensemble som behöver repetera. Fast egentligen är de skurkar som planerar ett rån.

    Tanten hjälper och stjälper hela projektet. Och står som ofrivillig vinnare på slutet.

    Historien är intrigdriven och publiken sitter med förhandsfacit, men som teatertext är Ladykillers ingen höjdare. Lennie Norman och Claes Malmberg har försökt att hotta upp Birgit Grohes och Johanna Lindéns svenska översättning genom att tillföra en rad nutidsmarkörer. Ofta i form av revyartade instick. Resultatet är tyvärr mest påklistrat, ibland rentav plumpt, och avhjälper inte att handlingen segar sig fram. Nöjet är de olika karaktärerna.

    Det är en bra sammansatt ensemble som regissören Lena Koppel fått till förfogande. Claes Malmberg stortrivs som vanligt på Gunnebo. Hans speldrivande professor Marcus med långsjal får dock värdigt motstånd av medspelarna. Ulla Skoog gör den gamla änkan hel och genomärlig, utan ironi. Medan grammofonen spelar Boccerinis stråkkvartett utvecklar professor Marcus sin plan med kumpanerna. Låtsasmusikerna vet knappt att hålla i instrumenten när Mrs Wilberforce knackar på för att bjuda på te. Dråpligt blir det när Stefan Ljungqvist sätter cellon under hakan. Han gör den tröge One round till en godhjärtad skurk som är viktig för planen bara i kraft av sin tyngd. Ljungqvist markerar fint genom att helt enkelt stå still.

    Ola Forssmeds Robinson rör sig desto mer. Hans pillertrillande följs av gummiartade kroppsattacker. Skickligt förvisso, men regin drar onödiga växlar på skådespelarens fysiska förmåga när anfallen byggs ut till hela sketcher.

    Mera återhållen är major Courtneys vurm för klänningar. Med distans och nyans gör Dan Malmberg en studie av en man som i flera bemärkelser hamnat i fel fack.

    Roligast av alla är Ulf Dohlstens koleriske ryss. I kostym, hatt och rosa slips blir han en B-gangster med livsfarlig laddning. Dohlsten sätter tonen från start, han spelar med rytm och tajming och hanterar replikerna så de blir kul utan grova understrykningar. Än en gång lyckas han göra invandrarsvenska till något annat än en schablon.

    Jill Ung är foträt och vänlig poliskonstapel. Hon och Karolina Engelbrektsson figurerar även som änkans väninnor. Med stödtrupp i form av dockor, en trist nödlösning. Andra partier har regissören Lena Koppel bra hand med. Herrstuvningen i det låga skåpet kammar hem en poäng och dörrscenen där änkan täcker majoren, som ska rymma med pengarna, är en välförvaltad klassiker.

    Det är glada toppar i en uppsättning som annars lider av hela pjäsens konstruktion. Allt måste göras fem gånger, eftersom varje bov ska ha sitt, men filmens rytmiska klippteknik saknas på Gunnebos sommarscen. Ladykillers blir en stundvis småkul men överlag seg kväll. Uppsättningen har svårt att hålla tempo, andra akten kommer inte ens igång. Slutet är dränerat på all energi, det hjälper inte att Folke Strömbäcks scenografi är ett bygge med många dörrar och nivåer som tål klättrande. Eller att solen på premiärkvällen spelar med i ljussättningen.