Kvinnornas krig får röst

ANNONS
|

De två kvinnorna är ensamma på scenen, men deras röster kanaliserar vittnesmålen från många med samma erfarenhet.

Först är de motvilliga: ”Jag berättar inte om kriget”, säger den ena bestämt, samtidigt som den andra får något nytt i blicken och med en lättnad i rösten säger: ”Vi har väntat i 40 år”.

Tack vare Svetlana Aleksijevitj bok Kriget har inget kvinnligt ansikte, hördes, lästes och spreds för första gången kvinnornas erfarenheter från Röda armén i andra världskrigets Ryssland, som fram till dess hade varit en historia fylld av män.

"Jag tyckte jättemycket om boken"

Nu har Göteborgs dramatiska teater valt att dramatisera boken, en av delarna i Nobelpristagarens omfattande serie Utopins röster för vilken hon prisades av Svenska akademien 2015.

ANNONS

För dramatiseringen står Malin Lindroth, Erik Åkerlind regisserar och Mia Eriksson och Hanna Ullerstam gör rollerna som de två kvinnorna.

–Det började med att jag läste boken. Det var en tung och drabbande läsning och en tanke föddes på om det skulle kunna gå att göra teater av detta. Då frågade jag Malin, säger Erik Åkerlind.

–Och jag tycker jättemycket om boken, men tänkte att det blir nog svårt. Går det att dramatisera så mycket text, så många vittnesmål, hur översätter man det till scen? säger Malin Lindroth.

–Men, sedan blev materialets rikedom som en stor sjö att ösa ur, säger hon, och berättar att replikerna är exakt återgivna som de är i Svetlana Aleksijevitj bok.

De längtade till fronten. En av kvinnorna på scenen berättar att hon packat sin favoritkjol. Den andra har hela väskan full med choklad.

Genom föreställningen följer vi utvecklingen; från kvinnornas första kontakt med kriget, hur de tar värvning, och som Malin Lindroth säger ”färdas in i krigets jävligaste mitt”. Men sedan också ut ur detta helvete.

I det tajta teaterrummet på Stigbergsliden kommer den starka berättelsen nära publiken.

–Ja, det uppstår lätt en oerhörd koncentration här inne och förhoppningsvis drabbar vi vår publik också med den här pjäsen, det är avsikten. Samtidigt är den inte bara en tårpöl. Det finns också hopp. Det är det fina med berättelsen, mitt i allt outgrundligt helvete finns också annat, säger Erik Åkerlind.

ANNONS

Vad kan pjäsen och texten säga oss här, idag?

–Erfarenheten av krig. Vi lever i ett land där många har den erfarenheten, även om Sverige inte varit i krig på länge. Vad har vi att lära oss av krigets vittnen? säger Erik.

Och vilka svårigheter har ni mött i processen?

–Det har funnits nötter att knäcka. Att det från början är en prosadokumentär genre ställer vissa krav på det realistiska, hur mycket estetiserande tål det? Samtidigt måste berättelsen kläs i teaterns form. Vi valde att låta de här två kvinnorna blir representanter för alla erfarenheter.

"Hitta sitt eget krig"

För skådespelarna Hanna Ullerstam och Mia Eriksson har den stora utmaningen, förutom att få in all text i huvudet, att med trovärdighet berätta om människor med erfarenhet av krig, när de inte själva upplevt det.

–Vi kom fram till att man måste hitta kriget man själv bär på, vad det än må vara, situationer som gör att vi kan komma nära, för att ge en rättvis bild av de här kvinnorna, säger Hanna.

Och hur minns ni all text, ni kan inte precis vila i att något annat händer på scen?

–Det har varit ett tufft förarbete. Men framför allt har vi läst texten om och om igen, mot varandra, säger Mia.

ANNONS

Dessutom har de båda samma kvällsrutiner just nu: En extra genomläsning innan de somnar. 27 sidor.

Fakta:

Pjäsen Kriget har inget kvinnligt ansikte har premiär 22 februari på Göteborgs dramatiska teater. Spelas till 9 april.

Författaren, dramatikern och kulturskribenten Malin Lindroth har dramatiserat Svetlana Aleksijevitj bok (båda har medverkat regelbundet på GP:s kultursidor).

Regi: Erik Åkerlind. Skådespelare: Hanna Ullerstam och Mia Eriksson.

ANNONS