Det var en vanlig vecka i det land som konungariket Sverige har blivit. Ett misstroget, gnällande land där vuxna människor tagit på sig privatspanarhatten i jakten på utländska inslag i stadsbilden.
Det började förvisso rätt komiskt med Lisebergs säsongsöppning, där Rashid Farivar, riksdagsledamot för SD, promenerade runt som en högerpopulistisk Ture Sventon och rasprofilerade firande göteborgare. Upplevelsen delade han därefter salvelsefullt med sig av på Twitter.
För där andra såg karuseller såg Farivar ett brinnande Gehenna: plankande tonåringar ”med utländsk bakgrund” på ett nöjesfält som ledde tankarna till ”Iran eller något annat närliggande land i Mellanöstern”. Traumat tycks till och med ha varit så genomgripande att mannens dotter senare, enligt en av den serie av tweetar som Farivar fyrade av mot kvällen, ska ha frågat ”Pappa, varför var så många beslöjade kvinnor på Liseberg idag?”
Jag misstänker att det svar som dottern fick förbryllade henne lika mycket som det förbryllar mig: ”För att S kan behålla MAKTEN!”
Mycket har man hört om folkutbytesteorier, men att de numera även innefattar Farfars bilar kom onekligen som en överraskning.
En taktik som dessutom bara förstärker absurditeten i det allt oftare återkommande ironiska begreppet ”Schrödingers invandrare”
Skrattet fastnade dock i halsen när en annan twittrande sverigedemokrat dagen därpå, den här gången i Lund, gav sig på en enskild tolvårig pojke som sålde majblommor. Och det i så grova ordalag att de är omöjliga att citera, allt från n-ord till misogyna beskrivningar av kvinnor i slöja i största allmänhet.
Farivads ojanden över plankande kids må möjligen befinna sig på rätt sida linjen. Men SD-kvinnans tweetar följer avgjort samma mönster som tidigare motbjudande kampanjer från de bruna gränstrakterna, mot bland andra mörkhyade minderåriga lucior. Man använder traditioner som hävstång för att ge sig på barn och statuera exempel.
Det är en taktik som understryker absurditeten i det allt oftare återkommande ironiska begreppet ”Schrödingers invandrare”: att man ständigt pratar om att människor som kommit hit, eller fötts här av föräldrar med utomeuropeisk bakgrund, ska integreras – men samtidigt straffar ut alla sådana försök. Var gärna svensk, men sälj inte majblommor, gå inte på Liseberg, tro inte att du kan bli lucia.
I vanlig ordning påstådde sig dyngspridaren, SD-kvinnan i Lund, ha varit utsatt för en kapning, att någon annan tagit sig in på hennes konto och twittrat ut angreppen. (Något som tydligen hänt fler gånger, ja rentav oavbrutet, eftersom hela hennes konto består av liknande spyor.)
En sorts viral lättnad över att inte längre behöva bekymra sig över att hålla det civilisatoriska oket uppe
Men på sociala medier mobiliserade sig motröster, omtänksamma människor som samlades för att köpa majblommor av det namngivna barnet. Om man vill kan man vara hoppfull. Det är författaren och DN-medarbetaren Ola Larsmo som på Twitter påminde om Kerstin Ekmans citat om att ”det finns en guldreserv av humanism hos svenska folket”.
Vilket det onekligen gör, den tolvårige pojkens försäljningssiffror är vid det här laget uppe och nosar vid femmiljonersstrecket. Samtidigt finns det någonting annat därute som också är i svang. En sorts smittande lättnad över att inte längre behöva bekymra sig över att hålla det civilisatoriska oket uppe, uppblandad med förtjusningen över att äntligen få vältra sig bland grisarna i gyttjan.
Den har fått råda länge nu, denna destruktiva kraft, och nästan omärkligt filat ner motstånd efter motstånd över saker som tidigare tett sig fullkomligt självklara i ett civiliserat samhället. Som vuxenansvaret, det faktum att en myndig människa faktiskt inte har rätten att bete sig hursomhelst mot ett barn, trots att impulsen att göra illa uppenbarligen växt sig så stark i ens bröst att den inte längre går att motstå.
I fallet med den tolvårige pojken sade svenska folket ifrån och öppnade plånboken. Den här gången. Ändå undrar jag ibland hur länge guldreserven kommer att räcka.
