Jag minns en eftermiddag på ett hotell i Jönköping för många år sedan när en slipad schlagerartist berättade att hen simulerat en åkomma i intervjuer med kvällstidningarna. Ett smart drag då det gav såväl rubriker som en lämplig ursäkt att ta det lugnt och bara hänga på rummet mellan repetitionerna.
Att fråga om eventuella krämpor fanns med i den basala verktygslådan när det skulle göras intervjuer under Melodifestivalen. Det gör det väl fortfarande, men på den tiden handlade det om ömmande stämband efter allt sjungande eller kanske smärtande fötter efter för många timmar i högklackat.
Att fråga hur en artist mådde i själen var det ingen som tog sig för.
Det är skillnad nu.
”Det här är en tuff bransch och det var alldeles nyligen som jag insåg att man faktiskt kan sjukskriva sig även som artist”, säger Cornelia Jakobs i en färsk intervju med GP där hon berättar om vägen tillbaka från sitt utmattningssyndrom.
Vanligtvis bullrige Anders Bagge grät i Aftonbladet
För några veckor sedan berättade Tone Sekelius i den här tidningen om ångesten och självhatet som skulle bemästras innan hon vågade komma ut som trans. Och i Aftonbladet gråter vanligtvis bullrige Anders Bagge när han berättar om den sköra självkänslan och ångesten inför att misslyckas. Och glöm inte Anna Bergendahls långa och snåriga väg tillbaka till scenen efter bakslaget i Oslo för tolv år sedan.
De pratar alla om detta på ett lika naturligt sätt som att det handlade om en hälsporre eller onda halsmandlar. Det är mycket bra. Sedan ska det förstås inte blir slentrian att berätta om oro och ångest. Man vill inte att någon använder det kortet på samma sätt som artisten i Jönköping eller att man som Mello-finalist förväntas ha en story om psykisk ohälsa att addera till marknadsföringen. Då blir det cynism.
Men jag upplever snarare att det finns en uppriktig ärlighet och en utvecklad förmåga att helt enkelt öppna sig och visa sig svag och sårbar. Vilket förstås borde vara en självklarhet sedan länge eftersom det är en så avgörande del av att vara artist. Och människa.
”Så mycket bättre” har påverkat
Det är möjligt att alla gråt-scener i tv-programmet ”Så mycket bättre” är en del av detta och att den offentliga terapin hamnar snett när den ska klämmas in mellan två reklampauser. Men som så ofta får man ta hela paketet, det onda med det goda. Och det är avgjort bättre med en tillåtande miljö där alla bidrar än när Olle Ljungström fick sitta ensam på Gotland med sina demoner och mest stämplas som knepig.
Den låtskrivare och artist som betyder allra mest för mig är förstås Bruce Springsteen. Han beskrev det en gång som att människorna i hans texter, precis som i verkligheten, alla var trasiga och kantstötta på olika sätt. Och att alla relationer handlar om att hitta någon vars slitna och sargade kanter passar ihop med ens egna. Så att man tillsammans kan bli hela igen.
Det är ingen enkel uppgift, den kräver en hel del mod. Men mitt i all ytlig Mello-yra är det faktiskt det vi kommer få se på Friends arena på lördag kväll. Schlagerstjärnor, som vågar visa upp sina söndrigheter och som därför lyckas med att inte bara överträffa och laga sig själva. Utan dessutom foga ihop sig med oss i publiken.
Den musikaliska kvalitén kan vi diskutera en annan gång. Men när Anders Bagge tar i från tårna och när Cornelia Jakobs förhoppningsvis sjunger hem sin förhandstippade seger kränger de också av sig en hel del skit och tungt bagage. Och lämnar det där i konfettin innan de går vidare i livet.
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
