Kingen av arenauntz flyttar tvätten från sin studiostol och pekar på en grå aluminiumkloss som fyller halva rummet. När han ska lägga sången i sina låtar får han ropa åt alla att sluta duscha så att den – varmvattenberedaren – tystnar en liten stund.
SVT:s dokumentär ”E-Type – The way I wanna live” börjar inte med världsstjärnan och scenpersonligheten. Martin “E-Type” Eriksson har sålt platina flera gånger om, toppade listorna med den officiella låten till fotbolls-EM, hade Motörheads trummis på scen och statsministern på sitt bröllop. Men i den historia SVT vill berätta är E-Type ömkansvärd.
Källaren där han nu har sin studio ligger i källaren till en liten villa i Vadstena, han har flyttat in hos Sveriges kändaste fostermamma vars konsonanter låter som en grävlings. Jag ser E-Type berätta om sin ensamhet under en mulen småstadshimmel, stå framför en billig fondtapet och rota i frysen efter något ätbart. Det är det absolut vanligaste, svenskaste jag sett.
Megaproducenten och kollegan Max Martin säger i dokumentären att det kanske låter konstigt, men E-Type är “som Ted Gärdestad”, han har nämligen “nyckeln till folksjälen”. Jag förstår precis. E-Type är folklig på det sätt som Björn Ulveaus inte är (för rik), som Stakka Bo aldrig var (för smart), på det sätt som Robyn aldrig kan bli (för kaxig). För att svenska folket verkligen ska ta till sig en artist behöver han vara ödmjuk på gränsen till vilsen.
Missförstå mig inte, att Martin Eriksson blivit kär och gift sig är väl bara underbart
Bilden av E-Type som skakade av gråt vid altaret i somras blev Sverige-viral, för det är så vi vill ha våra stjärnor. Inte larger than life, utan sårbara eller helst redan skadskjutna. Missförstå mig inte, att Martin Eriksson blivit kär och gift sig är väl bara underbart. Att han kastats in i ett levande hem med massa barn och rörelse efter en hel massa år som ofrivillig ungkarl är rentav rörande, jag kan inte låta bli att glädjas.
Men varför görs denna dokumentär nu, när E-Types liv aldrig varit mindre rockstjärnelikt? Att man inte ska förhäva sig är en sak, men varför går det inte att visa upp en medalj i svensk offentlighet utan att baksidan genast är mer intressant?
“Trösterik” och “relaterbar” är vanliga ord på kultursidor, och historien om den 58-årige nyblivna pappan E-Type faller under den kategorin. Nära ligger gränsen för att frossa i sorg, vemod och nederlag. Under filmen om E-Type tipsar SVT om andra dokumentärer, där finns berättelserna om influencers vars karriärer tagit slut (när det gick bra var de ointressanta) och självklart en om E-Types fru Melinda Jacobs, som blev känd och älskad för att ett barn dog.
Offentlig framgång får finnas om den springer ur ett mörker, om verksamheten, företagandet eller konstnärskapet går att läsa som ett sätt att hantera sina trauman. Ha bara mage att försöka skriva en roman utan aska på kinderna, eller spela in ett Sommar-program i något annat än sorgeband.
De som är oroliga för fascismen i Sverige kan slappna av. Vi verkar vara ett land som inte kan sluta älska svaghet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Läskrisen handlar inte om resurser, utan om konkurrens
LÄS MER:Är Elon Musk resultatet av systematisk barnaga?
LÄS MER:Medelklassen kan inte få nog av organiserad brottslighet
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
