Bob Dylan, som befinner sig på en världsomfattande turné sedan slutet av 2021, fyller 83 år den 24 maj.
Vi lever i ett samhälle där behovet av texter som bryter mot den dagliga nyhetsrapporteringen, kändisreportagen, beskrivningarna av bostadsmarknadens och börsens utveckling, är överhängande. Medielandskapet översköljs av artiklar med tveksam relevans och ovidkommande åsikter. Vi behöver ta stöd i ord som bär och meningar som upprättar vår anständighet.
Bob Dylans sätt att träda in i tillvaron utgör en lågmäld protest; ett motstånd i livets tjänst. Hans tystnad är ett uttryck för en förståelse av vår belägenhet. Eller som han skrev 1999: ”People are crazy and times are strange/ I’m locked in tight, I’m out of range/ I used to care, but things have changed.”
Vi lever i en oroande tid; i ett tidevarv av upplösning; demokratin är under beskjutning, hatet har fått fäste, mördandet av den andre har reducerats till en banalitet, planetens framtid är oviss, orättvisa och förödmjukelse tillhör vardagen. Mörkret faller. It’s getting dark, too dark to see. Vi behöver tillförlitliga ord för att kunna tro på en gemensam och värdig framtid.
Dylans texter är lysande och talar till den mångfacetterade människan
Dylan har, som Walter Isaacson påpekar i biografin ”Steve Jobs”, gått sin väg. De allra flesta förväntade sig i mitten på 1960-talet att han skulle fortsätta framföra sina sångtexter akustiskt och i balladens form. Han valde att göra det elektriskt och publikens vrede väcktes. Någon bland åhörarna skrek ”Judas” åt honom när han 1965 framförde ”Like a rolling stone” ackompanjerad av elgitarr, bas och trummor, skriver Isaacson. Det var inte den andres förväntningar som bestämde Dylans konstnärliga gärning. Den orubbliga beslutsamheten och lyhördheten gentemot det inre livet visade sig i orden och i musiken. Han antog sitt öde.
Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur av Svenska Akademien den 13 oktober 2016.
Jag är varken litteraturvetare eller litteraturkritiker och har därigenom inte heller en kvalificerad åsikt i frågan huruvida det var ett motiverat val eller inte. Men jag läste en intervju med Leonard Cohen, som uttryckte att beslutet att tilldela Bob Dylan Nobelpriset var som att bestämma sig för att sätta upp en medalj på Mount Everest, som ett tecken på att det är jordens högsta berg.
Jag tänker att Cohen torde ha menat; att ge Dylan Nobelpriset i litteratur var att göra det självklara synligt. Han måste ha avsett att Dylans ord var bortom det diskutabla. Dylan var för Cohen Nobelpristagare innan han erhöll Nobelpriset. Dylans texter är lysande och talar till den mångfacetterade människan.
Min enda önskan: sluta inte
Jag påstår utan att tveka: Dylan har hjälpt människor att leva. Hans ord har blivit utslagsgivande; texterna fångar den undanglidande förbindelsen mellan hjärna och hjärta.
Dylan är ständigt i exil och kosmopolit i sitt väsen. Han är bortom varje form av psykologisk eller politisk klassifikation. ”Always on the outside of whatever side there was”, som han skrev i “Joey” från albumet Desire (1976). Hans rörelsemönster är oförutsägbart. Hans kärlekssång, ”Sara”, är inskriven i litteraturhistorien. Kärlekens utsatthet besjungs. I den smärtsamma separationen kvarstår försoningen; det förflutna består i avskedet. Lovin’ you is the one thing I’ll never regret.
Undertecknad är en av dem, spridda världen över, som gratulerar Bob Dylan på hans födelsedag. Min enda önskan: sluta inte. Jag kommer fortsätta att lyssna och aldrig avstå från att läsa dina ord. Gåvan är oförglömlig och tacksamheten består.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför är det en konstform att läsa
LÄS MER:Vi kan inte medicinera bort det jobbiga i livet
LÄS MER:Freud sitter inte på facit till dagens svåra frågor
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
