Redan innan den kom ut väckte Fredrik Ekelunds självbiografiska roman Q debatt. Inte för att han kommer ut som transvestit, så långt har vi glädjande nog ändå kommit. Istället placerar sig Q mitt i den splittring som homonationalism skapar inom hbtq-rörelserna.
LÄS MER:Dråpligt och deppigt om heterosexuell kärlek
Q är inte någon komma ut-berättelse i egentlig mening, det där är avklarat på romanens första sidor, liksom skilsmässan från makan Alice. Snarare är den ett slags bildningsroman. Att komma ut som hbtq-person i vuxen ålder leder lätt till en tonårsliknande kris. Det är ju en tid som handlar om att ta reda på vem man är och det är precis det Ekelund gör i Q. Livet som Fredrik i Malmö skildras som ensamt och tomt, i kontrast till Marisols utsvävande tonårsliv på Köpenhamns klubbar och barer. Men också där är ensamheten till en början stark.
Det finns några saker i romanen som jag verkligen tycker om. Det euforiska språket i början, när glädjen över Marisols nya frihet är snabbare än orden, meningarna sträcker sig över sidor och orden liksom trillar fram över kommatecknen. Som om Ekelund försöker innesluta en hel kväll, ett helt liv i ett enda ögonblick. Skammen känns mellan raderna, precis som rädslan för skratt, för att se löjlig ut, för det potentiella våldet. Hur ensamhet och frihet blir två sidor av samma mynt.
Men snart börjar jag längta ut ur Ekelunds huvud. Det ständiga recenserandet av kvinnors skönhet blir tröttsamt, likaså den upprepade smink- och påklädningsritualen och stövletterna som gång på gång återkommer när klackarna klickar mot gatan. Till slut går också luften ur de långa meningar som innan dess gestaltat euforin över att äntligen vara hel, att vara ”mig själva” som Ekelund skriver i plural.
LÄS MER:Asplund skriver bäst om sig själv
Marisol och Fredrik skrivs fram som två olika personer, den ena bisexuell och mjuk, den andra hetero och hård. Då blir själva växlandet poängen. Vännen Soledad liknar kön vid vatten: precis som vatten kan vara ånga, flytande eller is men alltid är H2O, är Fredrik och Marisol alltid Ekelund, men på olika sätt.
På så sätt både överskrids och befästs gränsen mellan könen: här finns inte plats för glidande skalor, för det osäkra eller flytande. Marisol och Fredrik förenas samtidigt av en gemensam kropp och inte minst en gemensam berättarröst. I berättandet är båda närvarande samtidigt, det är skrivandet som ett sätt att förena det till synes oförenliga.
LÄS MER:Ekis Ekman sprider skrämselpropaganda om transkvinnor
Jag hade gärna velat tycka om Q, men det blir allt svårare ju längre jag läser. Fixeringen vid islamism i tider när också högerextremismen växer i hela Europa. Rädslan för män i flock som förvandlas till fördomsfull rädsla för ”araber”, ”mellanösternmanlighet” och svarta mäns ”machokultur”. Och sedan hånet mot transsexuella när Marisol enas med vännerna om att könskorrigering är fel, att transkvinnor (några transmän verkar de inte känna till) är naiva, inte kan acceptera ”mannen” i sig och att det bara leder bara till sorg och självmord.
I de senaste årens ökade utgivning av böcker med transtema tillför Q något, med sin ärliga skildring av transvestism och dubbelheten i att vägra välja mellan att vara man och kvinna. Det är ett ämne som hade förtjänat en bättre roman.
