Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Innan vintern kommer, Den blomstertid nu kommer, Sebbe, Jimmie och Det vita folket Bild: Folkets Bio, SF och pressbilder

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Vita flyktingbarn på film - för lätt lösning komplext problem

    Hynek Pallas tycker filmtrenden att skildra flyktingar som vita är att ducka för komplexiteten och frågar sig om det verkligen är det bästa för konsten, eller för samhället.

    Den fyraårige pojken är en tvärhand hög. Blont axellångt hår och hela livet i en liten Fjällräven-ryggsäck. Han är på flykt från ett Sverige i kris. Jesper Ganslandts nya film Jimmie är, med en kollegas ord, ”ett omvänt flyktingdrama”. Ganslandt har satt sin son Hunter i huvudrollen och visar flykten ur ett barns perspektiv. Det är också en flyktingskildring som har fått bitska kommentarer sedan urpremiären på Rotterdams filmfestival. I branschbladet Variety (25/1) kritiseras Jimmie för att ”blonda svenskar” är ett ”dåligt koncept” i en tid då Donald Trump talar om nordiska flyktingar så här: ”Substituting Scandis for Syrians or Africans or Rohingya doesn’t increase empathy, it just smacks of “white lives matter.” I DN (16/2) riktar Jacob Lundström liknande kritik. Han påpekar att Stefan Jarls nya spelfilm Innan vintern kommer samt den kommande katastroffilmen Den blomstertid nu kommer har samma upplägg: Sverige är en krigszon, offren vita. I tidskriften FLM är det filmforskaren Sanjin Pejković som riktar autenticitetskritik mot Jarls och Ganslandts filmer. Han menar att regissörerna för att framkalla identifikation gör sig skyldiga till PR-tricket i Ruben Östlunds The Square där ett vitt barn sprängs i bitar.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Välkommen debatt som inte når hela vägen

    Som författare till en avhandling om hur vithet på film reflekterar samhällstendenser (Vithet i svensk spelfilm 1989-2010) är det en debatt jag välkomnar. Och jag instämmer i mycket – en film som Lisa Aschans Det vita folket från 2015 tappade mig på grund av att de förvarstagna var vita. Men samtidigt gör kritiken halt innan den säger mer än att detta känns fel.

    Frågan är ju hur vi hamnade här. Är det bara för att få publiken att känna större empati som huvudpersonerna är blonda barn och inte syrier? Och vad säger det om Sverige 2018? Vi kan börja med att påminna om hur flykt på svensk film faktiskt har skildrats ”autentiskt” i närtid. För 13 år sedan kom Josef Fares delvis självbiografiska Zozo om en pojke som flyr inbördeskrigets Libanon. Det blev den första av regissörens filmer som hamnade långt under antagna publiksiffror. Kanske kunde den enbart göras på grund av att Fares var svensk films kassako. För när en svensk-iransk regissör året därpå la fram ett manus om sin flykt från Iran för en dramachef så fick hen höra att Zozo redan fanns. ”Och du vill väl inte hamna i invandrarfacket?” Tillsammans med den viktiga debatten om att bredda film och tv för den som inte är vit, så har detta månne fått konsekvenser. Utrymmet är idag större, rollerna fler, än när jag skrev min avhandling. ”Invandrarfacket” är mer än brottslingar och flyktingar.

    Utanförskap förklaras nu med etnicitet

    Men man ska också minnas att detta inte är första gången det senaste decenniet som liknande rollsättning kommenteras. 2010 hade Babak Najafi premiär på filmen Sebbe, som han fick övertala SFI att få stöd till. Sebbe handlar om en vit svensk tonårskille som bor i ett miljonprogram-område. Pojken inspireras av youtube-videos att dra på sig ett bombbälte för att spränga sin skola. I TV4 förklarade Malou von Sivers att ”det är spännande med tanke på Najafis bakgrund att han gjort en film om en familj som är väldigt blond”. Spännande – och avsevärt mer ifrågasatt – blev det när Ruben Östlund året därpå blev kallad för rasist efter att han i Play skildrat unga svarta rånare i Göteborg.

    Finns där en koppling till debatten om filmflyktingar? Jag tror det. Sebbe påminner om något som syntes i Stefan Jarls Modstrilogin: att så länge förortens folk var vita så skildrades utsattheten i klasstermer. Idag förklaras utanförskap oftare med etnicitet. Och med det skiftet har debatterna blivit mer essentialistiska. När jag skrev min avhandling utsöndrade ännu filmer som Roy Anderssons Sånger från andra våningen eller Johan Klings Darling klassbetonad melankoli över förlusten av välfärdssamhället. Nu har den populistiska rekylen i Europa inneburit att provinsiella och kulturella identiteter har stärkts, och dessutom fått en skrud av skräck. Tongångarna kring samhälle och flyktingar är apokalyptiska. Ett Brexit är inte en melankolisk reaktion, det är panik. ”White lives matter!” Klart detta avspeglas i kulturen.

    Lätt att gräva där man står

    Men det finns mer som gör regissörernas rollsättningsval logiskt. För vita krigsbarn kan kopplas till diskussionen om representation. Denna debatt har tveklöst haft progressiva effekter. Fast frågan om vem som är autentisk och vem som får skildra vad och hur får även andra följder. Vad händer om en allt annat än vit flykting – till exempel i burka – sätts i en komplex roll som offer och förövare av en vit man? Hörde jag ett ”appropriering”? Och när någon – som i fallet med Hanna Högstedts kortfilm ”Burka Songs 2.0” – försöker fördjupa de frågeställningarna så ställs istället visningar och diskussioner in.

    Då är det lättare för regissör och filmfinansiär att ta beslut som gör att de undviker en Play-debatt. För den som betalar är det tryggare; vem vet vad som ekonomiskt händer en film som anklagas för rasism? Och för konstnären blir konsekvensen av identitetsfokus att det är lättare att gräva där man står.

    Lättsmält istället för komplext

    Den filmekonomiska kristallkulan är alltid svårtolkad. Film är en konstform där det politiska, det teknologiska och det estetiska samverkar – vilket också gör den särskilt spännande. Men superhjältefilmen Black panther, som tidigare i år lanserades med försäljningsvinkeln att den är regisserad av en svart amerikan med svarta skådespelare, har just räddat Hollywood från dystra finansiella prognoser och hyllas av en unison kritikerkår. På andra änden av skalan misstas banala empatlilekar med hudfärg som PR-tricket i The Square för edgy arthouse. Det anger nog riktningen ett tag framöver.

    När jag svettades över min avhandling drömde jag om svenska och utländska filmer som var mer blandade och samtidigt, just därför, mer komplexa. Men istället för att hjälpa oss att tänka i en globaliserad värld med allt starkare känslor kring flyktingar, rasism, populism och mångkultur så försöker filmvärlden tio år senare överträffa sig själv i politiskt lättsmälta metaforer.

    Det ser kanske lättare ut. Men om det automatiskt är bättre för konsten och samhället – det är jag mer tveksam till.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.