Vad vore kärlek om vi inte kunde känna den, sätta fingret på känslan och lagra den i ”känslominnet” för att sedan ta fram den när vi hamnar i sammanhang där det behövs. Det sägs att det är en inlärd känsla sen barnsben, kanske snälla ord eller en upplevd handling som medför ett härligt rus i kroppen; värme, entusiasm och medmänsklighet som vi upplever i samspel med andra, som kompisar, ens partner, främlingar eller familj.
Världen hade inte betytt något för mig om jag levde ensam i den, vem skulle jag dela den med? Aldrig ensam, bara döden förtjänar man att möta ensam, för att leva förtjänar man att göra tillsammans.
Detta stycke skrev jag för några år sedan:
"De säger ensam är stark,
jag säger ensam är döden,
gemenskap och bröder,
det så vi delar brödet,
mitt hjärta är tillägnad er
som har backat mig i nöden.”
Det är kanske grabbigt men det var värt i sammanhanget då vi lever i en tid där det grova våldet i form av skjutningar berör hela vårt land och oftast män utsätts för andra mäns avsaknad av kärlek.
Glöm inte att den dagen du får någon annans mamma att gå i svart är den dagen du också bäddar för din egen mor att gå i svart. Hat föder hat så länge ingen har stake att gå motströms. Din hämnd hjälper dig inte att få tillbaka din förlorade vän, låt inte din kärlek för din vän demonstreras i form av ännu mera spillt blod. Att döda är en grov synd i alla religioner, det är större att förlåta, det är manligare. Vi, jag och du måste offra hatet, begrava det, för att någon annan ska få liv och kärlek. Så är livet, vi har bara varandra på gott och ont.
Visa mig kärlek så kommer jag att visa dig kärlek eller så kommer jag åtminstone föra vidare din kärlek till någon annan. Mammas oersättliga kärlek, hennes famn, tryggheten som ingen annan famn har att erbjuda. Den kärleken har hjälpt mig under ungdomen, då den alltid funnits i bakhuvudet och hållit mig tillbaka med att inte gå hela vägen och förblindas totalt av hat.
Leta i ”känslominnet” om du har kärlek på lager, för det behövs nu, det behövs alltid, speciellt i tider som dessa där flyende människor från krig vars kärlek besvarats med bomber, hunger och terror riskerar sina liv genom land, hav och skogar för att ta sig till plats i tron på solidaritet.
Hundratals frivilliga anslöt sig och stod för en hjälpande hand under flyktingkrisen. Ni är motpol till hatet, ni tar ordet kärlek och gör en handling av den, kärlekens ansikte. Jag pratar om dig som jag såg i medieinslagen som mötte de skärrade flyktingarna och kom till Stenaterminalen med blommor.
Jag pratar om dig som gav den ensamkommande flyktingen i Centralstationen en baguette, en kopp varm te och en filt för att skydda sig mot vinterkylan eller körde honom dit han skulle. Eller du som sökte upp den hemlöse mannen och erbjöd honom att fira en högtid med er, delade bröd i en gemenskap som han gått miste om men som du återupplivar inom honom, hopp.
Ni som skyddade vår unga Lucia mot onda människor, som inte kan se barn med annan ”hudfärg” integrera sig med svenska högtider, ni gav den ”abstrakta” känslan kärlek en form, ni är hjältar.
Det finns också här en gräns för kärlek, jag pratar inte om gränsen som vi stängt för fler att ta sig hit till vårt land, utan när kärleken blir destruktiv. När den gör dig blind och går från kärlek till rent begär av makt, ett beroende som bara handlar om att tillgodose någon annan. När ge och ta blir ge, ge mer, ge mig allt du har och nu ska du leva för att jobba livet ut för att fylla den funktionen.
Stå på dig och ge aldrig efter, du förtjänar bättre. Jag låter kärleken vara ömsesidig men ibland också ensidig, det tar tid att få något man planterar att växa och få skörd. Ibland tar vi varandra för givet och glömmer nuet.
Jag lyckades aldrig riktigt visa min lillebror kärlek när han levde, det ångrar jag än idag. Det berodde kanske på min omognad, jag visste inte hur man riktigt skulle visa vad man kände för sin egen lillebror på ett konstruktivt sätt, om han gjorde fel så skällde jag ut honom, tjallade till mina föräldrar eller gav mig på hans kompisar, helt enkelt ställde det till för honom för jag trodde att den hårda vägen var lärorik.
Det var inget beteende som jag kopierat från föräldrarna, utan det kom från andra vuxna och kompisar i mitt liv som var hårdföra, en fasad som berövade mig vad jag egentligen kände på riktigt.
Vi färgar av varandra med känslor, ingen är immun. Jag kanske tog honom för givet, men syskonkärleken är lite komplicerad, det har jag känt under hela uppväxten och än idag. Vi var alltid där för varandra men vi valde visa det genom att ha en tuff attityd.
Kärlekens alla nyanser, ordet som alla kan men som vissa bangar för när de får det där samtalet eller hamnar i den situationen där det inte är bara ett ord längre utan det krävs en handling, ansträngning och mod för att realisera ordet. Ja, då backar de. Det är inte alla som är redo för att slåss och sätta ordet i praktik så låt oss få med dem på kärlekståget för det finns inom oss alla.
Läs även Malin Lindroth om tro: "Jag testade min tro i mormors äppelträd."
Maria Ramnehill om hopp: "I tider av kris behövs hoppet som bäst."
