Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Mor och dotter. Handlingen i Skuggan av en dotter tar sin början på en badstrand, där huvudpersonen blir störd i sin ro av en napolitansk storfamilj och provocerad av harmonin mellan en ung mor och hennes dotter. Bild: Marina Lindqvist

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vilt och läsvärt i skuggan av Neapelkvartetten

Pseudonymförfattaren Elena Ferrantes trilogi om vännerna Lila och Elena i Neapel har blivit ett världsomspännande fenomen. Mikaela Blomqvist har läst Skuggan av en dotter och föredrar den framför de berömda böckerna.

Roman

Elena Ferrante

Skuggan av en dotter

Översättning: Johanna Hedenberg

Där böckerna i Elena Ferrantes storsäljande och överskattade Neapelkvartett är slätstrukna och klichébemängda, är hennes tre första romaner desto mer vilda, udda och läsvärda. Den långdragna, billiga melodramen är i dem utbytt mot den psykologiska romanens spända koncentration. Norstedts som gett ut de tre böckerna i rask takt har valt att paketera dem under namnet ”Tre berättelser om kärlek”. Det är, minst sagt, en sanning med modifikation.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Sanningen om en stad i groteskt förfall

I debuten Plågsam kärlek från 1992 försöker till exempel en dotter ombesörja sin mors begravning. Tyvärr störs hon hela tiden av den samling lyxiga underkläder den fattiga och anspråkslösa modern lämnat efter sig, och i än högre grad av den äcklige älskare som snattat dem åt henne. I Dagar av ensamhet, först publicerad 2002, blir en tvåbarnsmor lämnad av sin man och riktar ilskan överallt, inklusive mot sina två små barn. Och jo, någon känsla är det väl som driver Leda, berättaren i Skuggan av en dotter. Men knappast är det kärlek.

Romanen handlar om hur hon, en 48-årig lektor i engelska på lugn ensamsemester vid joniska havet, stjäl en främmande treårings fula men mycket älskade docka. En ”irrationell handling” kallar Leda tvånget att beslagta leksaken och sin ovilja att lämna tillbaka den. För läsaren är det dock tydligt att det rör sig om ett sabotage.

Det börjar på stranden, där en napolitansk storfamilj dyker upp och stör Leda i solstolen. Liksom berättaren i samtliga av Ferrantes romaner har hon lämnat Neapels arbetarkvarter för ett nytt liv i norra Italien. Att höra barndomens idiom gör henne ömsom nostalgisk, ömsom irriterad och orolig. Mest upptagen blir hon av en ung vacker mor i familjen, den 22-åriga Nina som ständigt leker med sin treåriga dotter Elena och dennas docka.

LÄS MER: Hon lånas mest i Göteborg

Relationen mellan mor och dotter är provocerande harmonisk. Leda som själv har två vuxna döttrar översköljs av minnen av att ha varit småbarnsmor och småbarn. Språket är ett gift utan motgift konstaterar hon när hon tänker på sin mors upprepade men i praktiken tomma hot om att lämna familjen. Det blir istället Leda som skall komma att förverkliga moderns ord. När hennes döttrar är sex och fyra år gamla lämnar hon dem, för att efter några år återvända som att inget har hänt.

När Leda stjäl Elenas docka upprättas ett släktskap mellan henne och Nina. Den perfekta modern får plötsligt svårt att trösta sin gråtande dotter, inleder en romans med badvakten och börjar drömma om att lämna hemmet. Leda å sin sida börjar leka med tanken att ersätta sina egna döttrar med Nina och att hjälpa henne att lämna sin familj.

Förhållandet mellan mor och dotter framstår i Skuggan av en dotter som det mellan original och parodi, eller mellan fars och tragedi. Varje kvinna är en absurd och otäck spegling, varje relation präglas av lika delar kärlek och skam. Liksom i Plågsam kärlek och Dagar av ensamhet ställer Ferrante i denna roliga, intelligenta och olustiga roman frågan om man kan leva avskild från sin historia. Svaret visar sig såklart vara ett mycket strängt nej.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.