Det vi kallar för fake news, kallar de andra för alternativ media.
Redan i grundskolan fick vi lära oss hur viktigt det är med källkritik. Man fick en uppgift att skriva om vad som helst. Ett land, en känd person eller en historisk händelse. Vi frågade varandra vad man skulle skriva om. De kroatiska tjejerna skrev om Kroatien, fotbollsnissarna med pappor i fotbollströjor skrev om Figo och Cantona. Grabbarna från andra sidan järnridån skrev om gulaschens härkomst och all misär de har hört från babushka och ded.
När det var dags att presentera uppgiften inför klassen trodde vi inte att läraren skulle grilla oss och fråga var man har hittat all information. Många blev underkända, för att vi naivt antog att det vi läste var sant. Varför skulle någon skriva lögner? Läraren sa åt oss att alltid kolla om källorna var objektiva, sanna och stämde överens med andra källor.
Samtidigt som man lärde sig källkritik försökte skolan dämpa djungeltrumman. Det dunkades så högt att lärarna fick reda på smaskiga historier om eleverna. Vad de gjorde på rasterna, på fritiden och helger.
Rykte var nånting man förtjänade. De rykten som florerade i skolan var inte om de ödmjuka.
Syftet var att få eleverna att inte tro på djungeltrumman. Fick man höra något om en viss person så skulle det anses osant. Man skulle helt enkelt inte bry sig vad folk sa bakom deras ryggar.
Trots att man sen barn blivit uppmanad att vara källkritisk och inte tro på rykten, finns det folk i den stadsdelen jag växte upp i som trotsade skolans indoktrineringsförsök. Rykte var nånting man förtjänade. De rykten som florerade i skolan var inte om de ödmjuka. Det var skolans tuffingar, de populära, de elaka.
Ryktena lät osannolika, men vi valde att tro på dem ändå. Som den om tjejgänget som skaffade mopeder och åkte till en fotbollsförening, parkerade mopederna utanför omklädningsrummen och hade sex med ett helt fotbollslag. De blev kallade för ”Dammsugarna”. Eller de ökända tvillingbröderna som grälade med en främling vid Liseberg och bestämde sig för att tända eld på honom. Eller killen som var lite av en vilde.
Han som försökte stjäla en polishelikopter från polisstationen på Skånegatan. Det låter helt osant, men den killen berättade långt senare att han blev fängslad efter har rånat Seven Eleven-butiken på Järntorget.
Åren gick och vi blev visare. Folk tröttnade på höra samma monotona djungeltrumma och dess upprepande historier. Det var ändå samma människor som begick samma misstag eller brott om och om igen. Tjejen som avslutade ett destruktivt förhållande bestämde sig för att brevväxla med en kåkfarare. De gifte sig när han blev frisläppt, kort efter blev hon änka.
Den media vi får serverad, tidningen, iPad och TV, är som en sunkig hotellfrukostbuffé.
Vi blev nyfikna på världen. Hur en elit styr världspolitiken, hur de mördade Tupac. Vita linjer i himlen, vad för effekt det tillför. Hur man har lyckats prata sig ur ett polisförhör.
Den media vi får serverad, tidningen, iPad och TV, är som en sunkig hotellfrukostbuffé. Det finns mycket gott, men otrolig onyttigt att starta dagen med. Därför tror vi på saker som för många låter helt otroliga. Vi har vuxit upp med den traditionen. Läsa om riksdagens beslut om höja pensionsålder är inte relevant. Vi vill läsa om vad som katalyserade Brexit och skälet bakom Operation Ajax.
Nyheter är till för att hålla oss uppdaterade om vad som sker i världen, men i den stadsdelen, där rykten är allt, tror vi nyheterna vi får serverade är till för att vi ska tänka på något helt annat.
