”Ska jag då inte få hata dem som avskyr mig?”
Orden tillhör varelsen i Mary Shelleys roman Frankenstein. Man får föreställa sig att han väser fram sin råa fråga, att han uttalar den med en återhållen ilska.
Hans vämjeliga utseende, hans monstruösa kropp och hans abnorma storlek skrämmer alla människor han försöker närma sig. De kan omöjligt föreställa sig att något gott kan komma från ett sådant odjur.
LÄS MER:Nordic Noir banade väg för högerpopulismen
När jag nyligen läste om Mary Shellys roman inför ett seminarium – det är i år tvåhundra år sen Frankenstein kom ut första gången – slogs jag av den närgångna skildringen av varelsens psyke. Jag hade av någon anledning förträngt den delen av gestaltningen. Förmodligen för att romanen ofta reduceras till en berättelse om kunskapens och teknikens etiska gränser, till en fråga om vad som händer när människan leker gud?
Men Mary Shelleys motiv var mycket bredare än så. Frankenstein är först och främst en berättelse om det mänskliga och om det sociala. Hela romanen igenom cirkulerar Mary Shelley runt en och samma fråga: Vad är det som gör oss till dem vi är?
Det är så klart en klassisk fråga för litteraturen, återupprepad ett oändligt antal gånger. Men har den någonsin blivit lika brutalt gestaltad som hos Mary Shelley?
Jag tror inte det.
Varelsen är inte ett monster – han blir ett monster. Det är i mötet med omgivningens förakt som han skapas, som han uppstår, inte den natten när Victor Frankenstein väcker honom till liv med blixtens hjälp. Nej, då är han ännu bara ett tomt blad, en vit yta, där människorna han möter ristar hans självbild. Deras rädsla blir hans ondska.
”Ska jag då inte få hata dem som avskyr mig?”
Vad svarar man på en sådan fråga?
Jag vet inte.
Men jag vet att vi måste våga närma oss de känslor som uppfyller den namnlösa varelsen.
Jag har genom åren mött en hel del monster. Jag har träffat mördare och gängkriminella, rånare och våldsmän. Jag har suttit ner tillsammans med dem för att försöka förstå. Varför har de valt det onda? Varför denna önskan att skada andra människor?
LÄS MER:Hade de hånfulla varit fler hade jag gett upp för länge sen
En enda sak har jag lärt mig: Att hatet nästan alltid uppstår ur andra människors förakt; att det växer ur samhället självt; ur våra relationer. Att våldet nästan alltid är den missaktades desperata svar.
Så blir Mary Shelleys roman skrämmande aktuell. Den ställer oss oundvikligen inför en av livets riktigt stora frågor: Hur ska vi förstå det onda?
Under de senaste årens alltmer upphetsade diskussion om kriminalitet har den typen av grundläggande diskussioner allt mer hamnat i skymundan. Istället har det blivit populärt att tala om allsköns brottslighet som ett utslag av personliga val och kulturella skillnader, som om samhället i sig inte existerade.
Jag tror att det är dags att vi ändrar på det. Ska vi på allvar angripa våldet i samhället måste vi vara lika kloka som en gång Mary Shelley.
