Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

stream-binary
Björn Werner

Vi kan inte begrava vårt förflutna

GP:s kulturchef upprörs över att regionalpolitikerna försöker detaljstyra Naturhistoriska museets samlingar och begrava de siamesiska tvillingarna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Västsvenska politiker har en särskild förkärlek till att vilja detaljstyra kulturens innehåll för att passa nuvarande politiska världsåskådning. De ser syltburken. Fingrarna bara måste ner.

Knappt hinner Ann-Sofie Hermanssons ihärdiga argumentation för rätten att stoppa filmvisningar och kulturarrangemang under debatten om Burka Songs, med sladdriga slagträn som ”värdegrund”, glida ur minnet innan nästa oförklarliga dumhet briserar. Denna gång gäller det inte odemokratiska deltagare, som i fallet Burka Songs. Nu handlar det om oetiska aspekter av Naturhistoriska museets samlingar. En enig politisk styrelse för Västarvet har nämligen beslutat att skelett och mänskliga kroppsdelar ska avlägsnas eller begravas – inklusive de välkända siamesiska tvillingarna.

Argumentet är enligt Gunilla Josefsson, vice ordförande i styrelsen, när hon pratar med GP: ”Det är 2018 och vi har en annan syn på de döda än man hade på 1800-talet”.

LÄS MER: De siamesiska tvillingarna på Naturhistoriska ska begravas

Påståendet är lätt att hålla med om. Ja. Det är 2018. Ja. Vi har en annan syn på döda. Inget av det ger politikerna rätt. För oavsett vilket årtal det är nu ger det oss inte rätt att glömma vår historia, hur mörk den än må vara. I detta fall rentav bokstavligen begrava den. Det finns goda argument för att det tvärtom är viktigt att fortsätta minnas de brott och tveksamheter som begåtts i vetenskapens namn, liksom att fortsätta minnas hur synen på döda var för flera hundra år sedan jämfört med nu. I det syftet kan det tvärtom vara väsentligt att behålla vissa numera oetiska objekt. För att minnas och förstå - ett av museernas kanske viktigaste funktion.

Såna frågor kan heller aldrig få ligga i politikers händer. Ska politiken allt för noga diktera villkoren för hur vi ska förstå vår historia ruskar vi snart på ett av demokratins fundament. Om inte vi som enskilda har en ärlig chans att bilda oss vår egen uppfattning om landet vi lever i och vad som fört oss hit, utan matas med en politiskt färgad förståelse, begränsas också möjligheten att bestämma vår framtid. Riktningen är liksom satt på förhand. En sån utveckling pågår redan i länder som Ungern, där man i sitt post-demokratiska tillstånd väljer att glömma bort 1940-talets förintelsekollaboration med nazisterna och istället förhärligar nationen med monument över "offren för den tyska invasionen".

Politikernas välmenande försök att gå vidare är därför problematiskt. Och förmodligen olagligt, eftersom museilagen ger museum rätt att bestämma över sitt innehåll. Med det sagt är det ingen lätt fråga. Att bara ha oetiska samlingar på vinden håller inte. Just därför är det bra att Riksantikvarieämbetet gör en utredning som ska ge nya riktlinjer. Förhoppningsvis landar de i en kombination av repatriering där möjlighet finns – och i andra fall kontextualisering och hågkomst.

Det är som filosofen George Santayana sa. "Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det".

Mest läst