Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/4

Vi bestod provet, det ger hopp för framtiden

Efter Stockholmsdådet har människor inom sig upptäckt en ömsesidig tillit som bestått provet, ett nytt slags mognad och styrkan att trotsa terrorn, skriver Håkan Lindgren.

Det är det underligaste minnesmärke jag har sett, och säkert ett av de mest uppriktiga. En polisbuss täckt av blommor och en stor irländsk flagga. Plus en svensk flagga, en finsk, handskrivna lappar med kärleksfulla budskap och så många tulpaner och rosor att det först inte går att se att det är en helt vanlig folkabuss som befinner sig under dem: mellan folks huvuden skymtar ett helt nytt slags föremål i staden. 

Bussen som nu är förvandlad till minnesmärke över attacken i fredags stod utanför Åhléns, just där lastbilen körde in. När jag går nerför Drottninggatan på måndagseftermiddagen ligger det blommor på flera ställen. De har börjat sloka, men känslorna bakom dem har inte vissnat. Runt omkring polisbussen är det fullt av människor, så trångt att alla försök att ta en bild av scenen misslyckas: man får bara med en flik av trängseln, inte vad scenen betyder.

”Terrorister tar liv för att köpa uppmärksamhet”

Efter tunnelbanebomben i Sankt Petersburg den 4 april kom en av de lugnaste och klokaste kommentarerna från Edward Snowden. ”Terrorister tar liv för att köpa uppmärksamhet”, skrev han på Twitter. Vi bör bemöta terrorism genom att göra det till ett brott som inte lönar sig: ta hand om offren, dra de skyldiga inför rätta, sudda ut budskapet. Gör inte terroristen till huvudperson, rådde Snowden, för det bekräftar hans berättelse om vad attacken betyder. Lägg fokus någon annanstans än på gärningsmannen. Var någonstans? 

Den verkliga storyn, tror jag, är den spontana hjälpsamhet och generositet som stockholmarna visade varandra. Polis och sjukhuspersonal har tränat för katastrofer och verkar ha gjort ett mycket bra jobb, men vanligt folk har inte tränat. Ändå reagerade stockholmarna direkt med praktisk, improviserad hjälpsamhet. Erbjöd främlingar skjuts i sina bilar, öppnade sina hem eller arbetsplatser, bjöd på mat. De förstod vad de skulle göra utan att ha varit med om något liknande förut. Det var ett ögonblick när stockholmare och svenskar lärde känna sig själva. Om jag jobbade på Stadsmuseet skulle jag samla ihop alla dessa historier för att kunna säga: detta är också vi.

Polisbuss täckt med blommor - en symbol

Min favoritförfattare, essäisten Georg Klein, har beskrivit svenskarna som ”fredsskadade”, och vi har ofta fått höra att vi har blivit så passiviserade av staten att det inte finns något civilsamhälle kvar. En god vän från USA har sagt att Stockholm är hårdare än New York: folk går in i dig på gatan utan att be om ursäkt. Men den där fredagen för drygt en vecka sedan var stockholmarna bättre än sitt rykte. I ett land där ungdomar kastar sten på blåljuspersonal är det värt att notera att vi har gjort en polisbuss täckt med blommor till en symbol.

Efter attacken har politiker och ledarskribenter sagt de förutsägbara sakerna. De gör sitt jobb, men den verkliga sammanhållningen i ett land byggs underifrån. Vi har visat varandra att vi inte har glömt hur det går till.

Polisbussen är inte bara ett minnesmärke över sorgen utan över de emotionella resurser som stockholmarna upptäckte inom sig själva och hos varandra. Folk är tysta när de trängs omkring den. De är delvis nyfikna, delvis andaktsfulla, men framförallt är det som om de försiktigt prövade allt de har upptäckt inom sig själva – en ömsesidig tillit som har bestått provet, ett nytt slags mognad, styrkan att trotsa terrorn och en viss hoppfullhet inför framtiden.

Mest läst