Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Vi behöver alla en närmare presentation

    GP:s Jan Andersson undrar varför våra artister inte längre behöver någon närmare presentation.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Cherrie, Silvana Imam och Erik Lundin.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Se där tre hiphop-stjärnor som med kort varsel ställde in sin gemensamma Sverigesväng och förra veckan bröt samarbetet med sitt management. Det blir alltså ingen Born life death-turné i höst. Synd.

    Läs mer: De ställer in sin turné

    De närmare omständigheterna är fortfarande oklara, men till dess att något annat sägs utgår jag från att problemet helt enkelt handlar om det gåtfulla, i stort sett obegripliga pressmeddelande om "planetariska rörelser" och "tre oändligheter" som gick ut samband med att trions planer presenterades.

    Hur som helst. Deras inställda turné fick mig att dammsuga min inkorg efter fler intergalaktiska pressmeddelanden med flödande ljus och chakran i balans. Det fanns inga sådana, bara raka besked om vilken artist som skulle uppträda var och när.

    Men så dök något annat upp. Först i ett pressmeddelande, sedan i tre, sju och tio andra: musikbranschens nya modeord. Eller älsklingsuttryck snarare, och det är ... wait for it ... "behöver ingen närmare presentation". Plötsligt fanns det överallt. I varenda mejl.

    I början kändes frasen helt naturlig. Som när Live Nation ville locka folk till Bruce Dickinsons hyllade spoken word-föreställning på Cirkus i söndags och skrev "frontmannen i Iron Maiden behöver ingen närmare presentation". Eller när Britney Spears skulle uppträda i Sandviken och arrangören noterade att "Britney Spears själv behöver ingen närmare presentation", eller när beskedet om att José González skulle göra en extraspelning med The String Theory på Dramaten rundades av med att "José González behöver egentligen ingen närmare presentation".

    Där någonstans började den välbekanta formuleringen att kännas lite trött. Ändå hade jag bara skummat på ytan. Här följer ett axplock (ordagrant citerade) pressmeddelanden bara från de senaste månaderna.

    "Ikoniska Sum 41 behöver ingen närmare presentation."

    "Maggio och Weeping Willows behöver väl ingen närmare presentation."

    "Den svenska duon First Aid Kit behöver ingen närmare presentation."

    "Marilyn Manson behöver ingen närmare presentation."

    "Lisa Nilsson behöver ingen närmare presentation."

    "Lasse Stefanz ... behöver ingen närmare presentation."

    "Popduon Pet Shop Boys behöver ingen närmare presentation."

    Så långt är jag böjd att hålla med. Visst kunde man hoppas på lite mer espri hos landets samlade pr-maskineri – deras retoriska grepp tyder på viss slöhet – men något större behov av en närmare presentation har jag inte.

    Bökigare blir det när denna sorglösa laissez faire-attityd präglar texter om människor som, tja, inte riktigt slagit igenom eller förankrats i folkdjupet. Typ alls.

    "Sara Parkman behöver ingen närmare presentation."

    "Svensk/kanadensiske Wendy McNeill behöver ingen närmare presentation."

    "Good Morning Blues behöver ingen närmare presentation."

    "Rune Persson behöver ingen närmare presentation."

    Ehh, jo! Det gör de visst, vill man skrika, allihop! Men branschen tycks ha fastnat i en loop, det tar inte slut. Förvirrad och uppgiven kommer jag bara på tre artister som faktiskt inte har sålts in med samma trötta, nonchalanta formulering.

    Cherrie, Silvana Imam och Erik Lundin.