Ibland är sömn det enda som skiljer våra drömmar från verkligheten, säger kvinnan på bussen och innan jag hinner svara berättar hon att hon för alltid lever med kriget. Både i sömnen och i vaket tillstånd. Nästan varje natt drömmer hon om krig, suckar hon. Och säger att vi lever med kriget hela tiden omkring oss, genom skärmarna på datorn och i mobilen. För den som aldrig har upplevt kriget på nära håll må det vara en bild. För andra som är mitt i kriget är verkligheten värre än bilderna, säger hon.
Hennes kinder glänser som guld när solen når hennes ansikte. Hennes blick har sett våldet slå till, har sett kriget utrota på nära håll. Hon har sett mer än de flesta andra. Utanför bussen har Stockholm precis börjat vakna till liv efter sommaren, himlen är röd och stilla. Kvinnan är pratsam och frågar mig var jag kommer ifrån, säger att jag har ögon som inte verkar svenska. Hon betraktar mig, undrar om jag någonsin har upplevt kriget. Jag nickar, berättar att jag kommer från Iran. Hon säger: Du och jag, vi kan vara tacksamma att vi överlevde kriget, många dör, du är dessutom ung och har hela livet framför dig. Jag är inte så ung som hon tror men jag vill inte förstöra stämningen. Vid nästa busshållplats stiger hon av.
Någon vecka efter mötet dimper ett kuvert ned i min hall. Jag öppnar kuvertet och där ligger diktsamlingen Jag matar kriget med dem jag älskar av poeten Rashaa Alqasim. Samlingen kom nyligen ut i översättning av Elisabeth Hjorth, Kholod Saghir och Sara Mannheimer. Alqasim lever i Sverige sedan hon flytt undan kriget. Diktsamlingen presenteras ”som en samling om krigets splittrade familjer, familjens inre problem och familjen som symbol för samhället i stort”. Många av dikterna stannar hos mig. Särskilt Till ett drömland. I den skriver Alqasim: ”De ville sudda ut ditt förflutna / få dig att blicka framåt / glömma vad du sett förut / sluta längta till hemlandet / utplåna ditt sinne för nostalgi.”
Jag matar kriget med dem jag älskar är en svidande poesibok som är helt oumbärlig för den tid i vilken vi lever. En tid då människor på flykt betraktas som siffror och namnlösa kroppar. En tid då flyktingens liv inte längre tillhör flyktingen själv utan blir ett offer för mediernas bilder, regeringens beslut och migrationsverket asyllotteri. En tid då människor på flykt avbildas som en kropp bland andra kroppar, som en massa. En tid då flyktingen värderas efter produktionsförmåga och nyttoaspekt.
Går det någonsin att bli en fullvärdig människa i en värld som aldrig erkänt en som människa från första början?
När jag har läst ut Jag matar kriget med dem jag älskar tänker jag på kvinnan jag oväntat mötte på bussen. Hur hon trots alla sina erfarenheter av våld och död steg av bussen rakryggad medan aftonrodnaden låg över staden. Jag och kvinnan delar en del drömmar och vi överlevde kriget. Jag tänker att poeter som Rashaa Algasim sätter ord på några av våra erfarenheter. Att Algasim, för att citera henne med hennes egna ord, ”visar vad som händer bakom de lyckta dörrarna som kväver ljudet och förhindrar det från att komma ut”.
