Händelserna i Venezuela är en del i ett desinformationskrig som pågått länge i Latinamerika. Ett krig som enligt författaren Eduardo Galeano kontinenten specialiserat sig på att förlora. Förlorat har också det venezolanska folket gjort länge, och de förlorar sannerligen nu. Omtanken om Venezuelas folk har sedan länge underordnats ett maktspel där en allt mindre suverän stat bara är en bricka.
Vi tittar på Caracas gator. Det har vi gjort många gånger förut men det går inte att vara säker på vad det är vi ser. Hugo Chavez dog 2013. Utvecklingen i Venezuela har sedan dess fallit brant och den nye presidenten Maduro har inte lyckats axla rollen som Chavez efterträdare. Det som var det goda med chavismen är borta och det som var det dåliga har växt fort. Men ingen vet hur alternativet ser ut – därför har stödet för Maduro, trots den katastrofala ekonomiska utvecklingen, ändå delvis funnits kvar.
LÄS MER:Analys: Venezuelas kris i dramatiskt skede
Det är nu kaos i landet. Det liknar början av 90-talet — el Caracaso. Sittande presidenten genomförde då ett strukturanpassningsprogram på order av IMF som slog fruktansvärt hårt mot folket. Hundratals demonstranter massakrerades. Chavez var militär och försökte genomföra en kupp men dömdes till fängelse. Där börjar legenden. 1998 vinner han presidentvalet i Venezuela men omvärlden tar ingen större notis. Han är ju bara en militär. Sen blir militären socialist — då tar det hus i helvete.
Chavez vinner val efter val, folkomröstning efter folkomröstning. Ändå anklagas han av den inhemska överklassen, av USA, av högern i Europa och av västerländska medier för att vara en diktator. Och många lyssnade på varningarna. Det är därför som det är så problematiskt när SVT:s korrespondent nu beskriver det som händer som en ”demokratisk kupp”. Uttalanden som är politiska kläs i oberoende medias förklädnad.
För det är många militärkupper i Latinamerika som har sagts vara för demokratins bästa. I fallet Chile hävdade USA att Pinochets kupp värnade folkstyret eftersom Allende påståtts ha brutit mot konstitutionen. Argentinas olika kupper beskrevs ofta som demokratins räddare eftersom de skulle få stopp på ”kaoset”.
LÄS MER:Bilden som blev en symbol för Venezuela
Det vi ser nu handlar tyvärr inte om Venezuelas folk utan om ett legitimitetstest och om en regional kraftmätning. Trump testar sin makt när han säger sig värna om det venezolanska folkets mänskliga rättigheter. Så mycket att han bara minuter efter att en tämligen okänd politiker utropat sig till Venezuelas president erkänner honom.
Det här är inget nytt spel för USA, det är ett recept prövat i Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia massmord som följd. Men frågan är om det fortfarande funkar?
Kraftmätningen regionalt handlar om den nya ordning som de senaste valen skapat. En stor del av Latinamerika – Argentina, Brasilien, Chile – styrs nu inte bara av en vanlig höger, utan av en oligarkhöger som hyllar gamla militärdiktaturer, sprider rasism, eller som i fallet med brasilianska presidenten Bolsonaro förespråkar tortyr.
LÄS MER:Tre miljoner har flytt krisens Venezuela
Samtidigt står Evo Morales i Bolivia och säger att Latinamerika aldrig mer ska återgå till att vara USA:s bakgård. Han står inte ensam. Mexiko har för första gången på länge en president som vill markera självständighet mot det stora landet i norr och nu väntar alla på fortsättningen. Förhoppningen var nog att USA:s snabba erkännande skulle räcka för att fälla Maduro. Istället har den sittande presidenten uppmanat alla USA:s diplomater att lämna landet. Trump vägrar, men verkar misslyckas denna gång.
Men sista ordet är inte sagt. I väntan på nästa steg i utvecklingen kan väl SVT göra en programserie om fler demokratiska kupper?
