Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bengt Ohlsson är skribent hos Dagens nyheter och författare till böcker som Gregorius och Syster. Bild: Sarah Mac Key

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Varje scen är tydligt utmejslad"

    Johan Werkmäster har svårt att ska av sig Bengt Ohlssons nya roman.

    Roman

    Bengt Ohlsson

    De dubbelt så bra

    Albert Bonniers förlag

    Det har gått mer än 34 år sedan jag recenserade den då blott 20-årige Bengt Ohlssons debutroman Dö som en man, sa jag. ”En alltför tidig debut”, löd rubriken. Min egen första skönlitterära bok gavs ut i samma veva. Jag och Bengt Ohlsson möttes på en debutanttillställning (Mare Kandre var också där) på ett bibliotek i en stockholmsförort. Han hade sett min recension och hälsade avmätt.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Så här i efterhand inser jag förstås att jag hade fel och att Bonniers gjorde rätt i att tidigt knyta till sig den begåvade unge författaren. Det har han genom årets lopp visat med en rad romaner, nu senast De dubbelt så bra som inleds det oroliga året 1917 – första världskriget rasar, oktoberrevolutionen äger rum i Ryssland och det finska inbördeskriget ska snart bryta ut. Berättelsen slingrar sig fram, ibland med långa tidshopp, till en dag i Ådalen 1931 när militärerna strax ska öppna eld mot demonstrerande arbetare.

    När den moderlöse Arvid är 14 år vandrar han med sin far från Värmland till Ångermanland för att jobba som skogsarbetare. I Härnösand bor den faderlöse, tre år äldre Ragnar hos en läkare på vars mottagning hans mamma är anställd. Ragnar tänker ständigt på kriget. Han vill bli officer istället för att gå i någon sorts drängtjänst hemma hos läkaren och mor. Så snart tillfälle ges rymmer han och ansluter sig som frivillig till den Svenska brigaden för att på de vitas sida strida mot de röda i inbördeskrigets Finland.

    Men innan dess förs Arvid och Ragnar samman under några veckor på ett till synes slumpmässigt sätt. En starkt omskakande vänskap och närhet uppstår och även om ynglingarnas vägar snart ska skiljas kommer deras öden så småningom att tvinnas samman allt tätare.

    Romanen handlar om förbjuden kärlek, i lagens mening, men också om vad som lockar eller tvingar människor till strejkbryteri. Varför blir man svartfot? För snöd vinnings skull eller för att man är nödd därtill, exempelvis för att man ur arbetarrörelsens perspektiv har kämpat på fel sida i finska inbördeskriget och inte får några andra jobb?

    Författaren tar inte ställning, moraliserar inte, men han komplicerar en bild som kanske för många redan är självklar. Han är påläst och kan tala med en viss auktoritär pondus. Men det gör han inte. Berättarrösten är lugn och neutral, höjer inte tonläget ens under de mest dramatiska scenerna. Här finns ett direkt tilltal, enkelt och lättläst men aldrig ytligt eller förenklat.

    Redan inledningsvis förstår man att Ragnar är en udda ung man, ett slags förvuxet barn i sin stora starka kropp. Förståndshandikappad är han inte men han påminner ändå om Lennie i John Steinbecks klassiker Möss och människor. Och då är väl Arvid hans kompis George som ordnar så att de får tillfälliga jobb här och där, arbeten som de inte sällan tvingas fly från. De drömmer om en egen gård.

    Omslag till De dubbelt så bra av Bengt Ohlson..

    Det märks att Bengt Ohlsson också är dramatiker. Snart sagt varje scen är tydligt utmejslad och det är lätt att se aktörerna framför sig. På så sätt lever texten vidare på ett skavande, för att inte säga irriterande sätt. De dubbelt så bra är inte en roman som man skakar av sig i första taget.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.