Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

wolff_cover.indd

Varför läsa Wolff

Filosofen Jonathan Wolffs försök att placera Karl Marx tankar i 2010-talet. Det är ingen imponerande läsning, enligt GP:s kritiker Johannes Björk.

Fackprosa

Titel: Varför läsa Marx idag?

Författare: Jonathan Wolff

Översättning Henrik Gundenäs

Förlag: Daidalos

Varför läsa Marx idag? Det är titeln på en liten bok som filosofen Jonathan Wolff publicerade 2002. Nu finns den i svensk översättning och jag måste bara fråga: varför läsa Wolff idag?

Sedan Wolff först publicerade sin bok har kapitalismen genomgått sin mest omfattande kris sedan 1930-talet. Det kunde Wolff naturligtvis inte förutse men sett till dess utsträckning i tiden har också arbetslösheten sedan början av 1990-talet stabiliserat sig på en nivå som saknar motstycke under 1900-talet och världens slumbefolkning har under det närmaste halvseklet inte visat några tecken på att minska. Om detta är ena sidan av den så kallade avindustrialiseringen, så är den andra en ökad betydelse för en tjänstesektor som samtidigt är svårare att rationalisera än industrin. Dessa frågor är alla centrala teman i marxistiska studier. Men hos Wolff lyser de med sin frånvaro.

Det är anmärkningsvärt eftersom Wolff ägnar en central del av sin bok – som stundtals är en mycket pedagogisk introduktion till de mer filosofiska sidorna hos den unge Marx – åt att beskriva den logik som orsakar dessa problem. Eftersom olika kapitalister konkurrerar om marknadsandelar tvingas de skära i lönekostnaderna. Arbetare friställs för att varupriser ska sänkas. På sikt leder detta till att allt fler blir arbetslösa eller underanställda (att detta också tenderar att följa rasifieringens logik går Wolff förbi). Därmed har de inte heller den lön som är nödvändig för att införskaffa de varor som alltjämt produceras. Sådan är krisen: både underkonsumtion och överproduktion.

Förhållandet mellan de som arbetar och det som produceras faller alltså itu. Å ena sidan bokstavligen lönlösa liv, å andra sidan en anhopning av varor som inte kan konsumeras samt överskottskapital som inte återinvesteras. Marx kallade detta ”den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag”, en historisk konsekvens av den idag så bespottade värdeteorin.

Wolff sällar sig till bespottarna, men hans motargument hör till de klenaste jag stött på: det finns inga skäl att tro på teorin eftersom Picassos tavlor, fina viner och ouppodlad mark fortfarande betingar höga priser. Men konst är inte varuproduktion och värde är inte detsamma som pris. Någonting kan ha ett mycket högt pris, utan att vara uttryck för ett motsvarande värde. Det Marx kallar värde har inte så mycket med priser att göra som det faktum att alla samhälleliga förhållanden idag förmedlas av arbetet. Och när arbetarna blir överflödiga och varorna hopar sig står vi inför en kris i detta värdeförhållande.

Wolff försöker komma runt problemet genom att tona ned arbetets roll och istället framhålla andra ”väsentliga mänskliga verksamheter” som språk. Och visst, snacka går ju, men att göra språket till en lika historiskt viktig drivkraft som arbetet framstår inte som något annat än önsketänkande. Detta blir tyvärr också det bestående intrycket av boken: skriven med en beröringsskräck på bekvämt avstånd från dagens alarmerande problem som avindustrialisering, arbetslöshet, rasism och slumstäder. Ingen anledning att läsa Wolff idag, alltså.

Mest läst