En bit in på avtagsvägen ut mot havet vid Södra Aröd ställer jag bilen och följer den smala grusvägen med en grässträng i mitten. Vägen beger sig spikrakt ut på åkertegarna mot granhöjden längre bort. Beger sig rakt in i den svenska historien.
Man ser gården drygt trehundra meter framåt där vägen kröker skarpt. Det är ett vitt boningshus och några röda uthus omgärdade av låga träd och buskar. Tvärs över fälten åt andra hållet visar sig Solberga kyrka bakom en lada.
Om man inte tittar åt golfbanan till vänster och ignorerar elledningsstolparna kunde detta vara 1814. Här, väster om Kode, låg soldattorpet rote 99 i Bohusläns regementes Södra kompani. Stället är kvar men torpet sedan länge ersatt med ett nytt bostadshus.
I torpet bodde indelte soldaten Berndt Storm, inkallad till det korta kriget mot Norge sommaren 1814 och den siste svenske soldat som dog i krig innan den 200-åriga freden. Det var den 14 augusti 1814.
Här ute på en bohuslänsk åkerteg som brukats i århundraden börjar, om man så vill, Sveriges fredliga tideräkning.
Den 14 augusti 2014, borde det därför vara läge att slå ett slag för freden. Men var är ceremonierna och högtidstalen? Var är Carl Bildt och andra representanter för det officiella Sverige? Var är fredsorganisationerna? Varför ringer inte kyrkklockorna? Var är musikkårerna, artisterna, ballongerna? Var är blommorna i kanonmynningarna? Var är folkfesten? Inte ens en vit liten fredsduva och det tycker jag nog är trist.
Manifestationen för freden uteblir. Kan det inte vara värt att fira och ge världen lite hopp om att även freden existerar? Inte minst idag när det finns politiska ledare som utan att tveka äventyrar den.
Fredsåret kunde även tas till utgångspunkt för en diskussion kring vår utrikespolitik, Sverige som fredsmäklare och vad denna fredsperiod betytt för den svenska identiteten – inte minst idag när många nya medborgare har med sig krigsminnen in i den svenska vardagen.
Och givetvis en problematisering av neutralitetens baksida: permittenttrafiken under andra världskriget, den omfattande vapenexporten och dagens engagemang i Afghanistan. Svenska soldater har även efter Storm fått sätta livet till som frivilliga i Danmark (1864), i Spanien, i Finland och på internationella uppdrag.
Visst, 200-årsjubileet har inte gått helt spårlöst förbi. Redan tisdagen den 14 januari avbröts interpellationsdebatten i riksdagen för en minnesceremoni som varade i hela tolv minuter. En barnkör sjöng Uti vår hage och talman Per Westerberg höll ett tal där han konstaterade att Sverige just denna dag haft "200 fredliga år". Alltid något, förutom att han räknade fel på sju månader.
Vid 100-årsjubileet 1914 byggdes fredsmonumentet i Eda mitt på gränsen till Norge. 150-årsjubileet 1964 ledde fram till bildandet av det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri. I år är manifestationerna betydligt beskedligare. Jo, det förekommer fredsseminarier, bland annat inom Partnerskap 2014 och Uppsala firar hela året med kulmen i morgon och Uppsala Peace Party.
Men från riksdags- och regeringshåll hörs inga vingslag.
När Norge den 17 maj firade sin 200-åriga grundlov tackade det svenska kungaparet nej till inbjudan. De ändrade sig, antagligen efter att någon hjälpt dem att inse den historiska betydelsen. Detta historielösa schabbel är symptomatiskt för den officiella hållningen till jubileumsåret.
Måste en nation ha varit i krig för att ha en stark anknytning till historien? Kan inte freden vara en lika stark drivkraft?
Årsdagar av krigshändelser tycks vara mer omhuldade än fredsminnen. 100-årsminnet av första världskrigets utbrott har manifesterats stort (även ikväll i SVT!) och åker man ner i Europa finns "4 septembergatan", "Okände soldatens grav" och liknande krigsminnen i många städer. Vem blir först i Sverige med "14 augustiplatsen"?
Låt oss återvända till indelte soldaten Berndt Storm vid rote 99 i Södra Vinningstorp. Vad vet vi om honom? Han var 1:68 lång, född 25 april 1782 eller – 83 och således drygt 30 år när han inkallades till fälttåget mot Norge.
Han bodde inte ensam i soldattorpet. Här bodde också inhysesänkan Ellicka Olsdotter, med 15-årige sonen Nils. Hon var troligtvis född 1769 och inflyttad från Tjörn 1807. I husförhörslängden 1813 hade hon blivit hushållerska. I januari 1814 skriver Berndt Storm ett testamente. Där står det att Ellika Olofsdotter ska ärva kvarlåtenskapen, bland annat en ko och en gris. Hon kallas här "tilltänkta hustrun". Men det blev inget bröllop. Indelte soldaten Storm blev kvar i Norge. Han tjänstgjorde i den särskilt uttagna jägarstyrkan som sattes in i slutskedet av det korta krigets sista strid vid Kjöllbergsbro strax norr om Fredrikstad den 14 augusti.
I moarna vid Örmengårdarna, fyra kilometer norr om Kjöllbergs herrgård, avlossades de sista skotten strax efter middagstid. Här stupade Berndt Storm och här blev han troligtvis begravd. Året efter står änkan Ellicka Olofsdotter som utfattig och har flyttat till en familj i grannskapet.
Samma dag Storm dog skrevs fördraget i Moss som ledde fram till den nya unionen med Norge. Det var också startpunkten på en 200 år lång fredsperiod där Sverige som nation inte varit i krig mot något land.
Den svenska neutralitetspolitiken grundlades redan efter kriget mot Norge. Jean Baptiste Bernadotte, som fyra år efter freden i Moss blev unionskung under namnet Karl XIV Johan i Sverige och Carl III Johan i Norge utformade "1812 års politik". Denna grundade sig på att Sverige efter 1809 hade en försvagad ställning på grund av förlusten av Finland till den stora grannen i öster och borde undvika konflikt med Ryssland. Sveriges läge mellan öst och väst krävde en balansgång. Åt väster skulle Norge fungera som en buffert och åt öster fanns balansen i brittisk närvaro i Östersjön.
Vid kröningen 1818 formulerade han sin strävan att "aldrig deltaga i någon tvist, främmande för Skandinaviens båda nationer". Sex år senare avgav han en neutralitetsförklaring. Det var en politik som låg i tiden med skandinavismens fredstankar i början på 1800-talet.
Bernadottes familj sitter fortfarande på den svenska tronen och ingen av dess kungar har deltagit i något krig. Sverige har stått utanför Krimkriget, Danmarks krig mot Tyskland 1864 och 1900-talets båda världskrig.
Aktiv neutralitetspolitik kan ses som en förklaring men den största kanske ändå är Sveriges geografiska läge: i Europas utkant.
För fem år sedan lämnades två motioner (KD och MP) om ett Resurscentrum 1814 för fred och global utveckling. Utgångspunkten var det stundande jubileumsåret 2014: "Sverige kan och bör också utnyttja 200 år av fred som en exportvara och visa hur det varit möjligt, t.ex. bondefreder, övergång från stormaktsambitioner till utveckling av ett industrisamhälle, utveckling av demokratin, det civila samhällets roll, folkligt agerande i konflikter, kvinnornas roll, stöd till fredsrörelsen, samarbete mellan det civila samhällets organisationer och regering och myndigheter."
Det talas om att jubileet är en anledning att tacksamt minnas och fira vår fredshistoria och samtidigt manifestera viljan att bidra till strävan för en fredskultur som förebygger våld och väpnade konflikter.
Motionerna avslogs.
Nej, det blev inget fart på fredsfirandet. Kanske är förklaringen så enkel som att det är valår. Även om läget i Ukraina fört fram försvarsfrågan på dagordningen tycks den ha svårt att ta sig in i valfrågornas topplistor. Man vinner inte val på utrikespolitik numera.
Freden gick spårlöst förbi. Krigen fortsätter.
Berndt Storm vänder sig i sin grav.
Fakta: Fördraget i Moss
Efter Napoleonkrigen skrivs freden i Kiel den 14 januari 1814 där Danmark förlorar Norge till Sverige.
17 maj: Norge skriver sin grundlag i Eidsvoll och väljer den danske prinsen Christian till sin kung.
26 juli: Det norska fälttåget inleds för att tvinga norrmännen in i unionen. Den svenska hären på 45 000 man är överlägsen den norska.
14 augusti: Norrmännen besegras vid Kjölbergsbro där tre svenska soldater mister livet. Samtidigt ingås vapenstillestånd genom fördraget i Moss.
I soldatakten på Bohusläns försvarsmuseum i Uddevalla står det om Berndt Storm: "Vid anfallet vid Kjölbergsbro den 14 augusti 1814 blev han skjuten till döds."
Det finns uppgifter om att Bohusläns regemente ingrep i stridens senare skede. Mycket tyder på att Berndt Storm var den siste av de tre som dog i den sista striden.
Riksdagen höll sin ceremoni i januari eftersom den inte är samlad idag. Talmannen Per Westerberg räknade från freden i Kiel 14 januari 1814.
